Deckarförfattaren Jim Thompson skrev under fyrtio- och femtiotalet en samling pulpromaner som på senare tid har kommit att betraktas som stilbildande. Lynne Ramsay är en inte lika produktiv regissör, men en utmärkt stilist vars nya film You Were Never Really Here gott kan jämföras med Thompsons mest våldsamma, skruvade och gripande alster. Ramsays genrefilm skulle kunna vara tagen ur pulplitteraturens generiska träsk, men är också en film som överskrider och, precis som omvärderingen av Thompsons betydelse för litteraturen, ifrågasätter alla förenklande genreindelningar genom att, ja, vara bra konst.
I Ramsays You Were Never Really Here är det alltid för sent. Det fruktansvärda har inträffat och Joe, en spöklik och plågad Joaquin Phoenix, kommer för att betrakta skadan, oförmögen att egentligen påverka skeendet. Om något, mot alla odds, ännu inte gått snett kommer det sannolikt att göra det i nästa filmruta. Jonny Greenwoods vackra, idiosynkratiska stråkar ackompanjerar.
För att vara en film där det förflutna är så viktigt är det egendomligt frånvarande. Det elliptiska bildspråket antyder traumatiska upplevelser i Joes liv, händelser som lägger grunden för hans identitet, men Ramsay ger inte publiken något mer än en fragmenterad uppfattning om vem han är. Greppet är häpnadsväckande effektivt, men ställer i sin tur väldigt höga krav på huvudrollsinnehavarens kompetens. Phoenix, som på sistone visat sig vara en av samtidens mest intressanta skådespelare, levererar sömlöst. I en av de mer gripande scener jag sett i år lyckas han balansera brinnande hat med en, minst sagt, oväntad ömhet.
You Were Never Really Here är en labyrintisk film. Den ställer invecklade frågor utan att erbjuda svar. Ramsay har omvandlat en klassisk retrodeckare till en modern filmklassiker.
Detta är film noir av klassiskt snitt. Det är kryptiskt, blodigt, ångestladdat och mycket, mycket vackert.
