Äntligen får vi en kvinnlig superhjälte i huvudroll. Patty Jenkins, bakom kritikerrosade Monster, har dessutom gjort uppfriskande eskapism med det bästa från magplasket Batman v Superman – Gal Gadots Wonder Woman. Ärligt talat är det den bästa DCEU-filmen hittills.
Diana (Gal Gadot) växer upp på Themyscira, hemön (full av solsken och färg!) för amasonerna som Zeus skyddat från omvärlden. Här tränas krigarkvinnorna inför dagen då krigsguden Ares kommer återvända för att orsaka död och förgörelse. På ön kraschlandar piloten Steve Trevor (Chris Pine) och Diana får höra talas om det första världskriget där människor dör i miljontal. Hon ser det som sin plikt att följa med honom tillbaka för att rädda människorna från Ares ondska.
Wonder Woman har, hör och häpna, faktiskt humor och består av mer än bara snygga sekvenser med lös plot skriven omkring sig som Zack Snyder är så kåt på. Diana Prince är en karaktär vi faktiskt bryr oss om och Gal Gadot spelar henne som stark och obeveklig, empatisk och smart. Situationerna kan bli rätt klyschiga men aldrig Diana, naiviteten övergår aldrig till idioti, hon är absolut i sin empati och humorn blir aldrig på bekostnad av den.
Ingenting med Wonder Woman bryter egentligen någon ny mark, men att det är en kvinna i center gör det hela så mycket mer uppfriskande. Symboliken när Wonder Woman stiger upp på Ingenmansland i fronten är svår att inte bli tagen av. Även om klädseln kan kännas lika förlegad som amasonernas pilbågsarsenal. Det blir inte heller så tydligt vad hennes begränsningar är, hon är ju faktiskt en gud, och därmed känns aldrig något riktigt hotfullt mot henne.
Det vore orättvist att bortse från Chris Pine som imponerar som Steve Trevor. Avkastad är arrogansen hos Kirk och kemin mellan honom och Gadot är inget annat än top notch charmigt. Det känns aldrig svulstigt plastigt eller påklistrat romantiskt. Vad Patty Jenkins lyckats med är att kasta sanningens lasso omkring oss och fått oss att säga som det är: Wonder Woman är popcornspektaklet vi väntat på.
