I While We’re Young spelar Ben Stiller en hyggligare version av den medelålderskrisande kulturarbetare som han porträtterade redan i Greenberg 2010. Nu som då ligger grunden för berättelsen i känslan av att inte behövas, att ha gått miste om något centralt i livet och dessutom se sin ungdom och vitalitet försvinna iväg med de många tåg som redan gått och chanser som tillintetgjorts.
New York-paret Josh (Stiller) och Cornelia (Naomi Watts) har plötsligt blivit gamla. Deras kompisar har skaffat barn i samma takt som pejlen på det nya och ”coola” minskat. Och givetvis skaver det, särskilt som de själva misslyckats med att producerad någon avkomma att rikta sin mullrande existentiella ångest mot. Istället börjar de båda, särskilt Josh, rannsaka sina livsval.
Och precis då stormar det unga, frodiga och varma paret Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried) in i deras liv. Vid första anblick tycks dessa unga hjärtan representera svaren på alla frågor som stormar runt i filmens två medelåldershjärnor. För den utomstående framstår nog Jamie och Darbys artificiella hipsterestetik som lite väl magstark – en sorts spetsat bål på lika delar Girls, Bored to Death och förklädda reklamreportage om BBQ-kultur i New York där svenska tv-kockar säljer sin själ – men uppenbarligen är Josh och Cornelia i så dåligt skick att de köper hela paketet.
Om man till en början tror att filmen kommer handla om hur härlig denna fabricerade livsstil är blir man ganska snart motbevisad (och lite lättad). Utan att det någonsin står riktigt klart vart fokus istället riktas. En större mängd tid ägnas åt etikens roll inom dokumentärfilmen, varpå Baumbach sedan väljer att helt avfärda ungdomskulturens genuinitet och naivitet – vilket iofs känns rätt så befriande. I korta drag: sämre än Francis Ha, kanske bättre än Greenberg, onödig att jämföra med The Squid and the Whale och Margot at the Wedding.
