The Watcher

Allt är Hannibal Lecters fel. Eller Jonathan Demmes. Eller egentligen Thomas Harris. För det var väl där boomen startade. Om jag hade haft en tia för varje massmördarfilm jag recenserat de senaste tio åren -- så hade jag kanske inte varit rik. Men i alla fall kunnat få en helkväll på krogen. Det har blivit en egen genre, där man med irriterande tjatighet försöker hamra in det psykologiskt dunkla faktumet att en massmördare i själva verket är en osedvanligt intelligent människa. Eller att han, som i den här filmen och en handfull till, när ett sorts ofokuserat släktskap till polisen som jagar honom. Egentligen är de av samma skrot och korn, bara som av en slump på varsin sida av skranket. Jag ska inte säga att det är bullshit. För vad vet jag om psykologi. Men jag vet så mycket att det är ett spekulativt ofog att i film efter film försöka placera dessa dårar på piedestal. För det är vad som sker. Även i [I]The Watcher[/I]. Keanu Reeves målas upp som en skicklig yrkesman som med iskall precision lyckas föra hela Chicagos poliskår bakom ljuset. Och framför allt den pillertuggande James Spader, hans favoritsnut, som han skickar foton till -- foton på sina tilltänka offer. Unga kvinnor från Chicago som han kommer att ta livet av inom ett dygn. Ett löjligt tacksamt katt- och råtta-scenario. Och jag ska inte sitta här och lura mig själv att det inte är spännande. Detta trots att mördaren är känd för oss från ruta ett. I detta ligger ett visst mått av skicklighet hos manusförfattarna. Men med filmens gång blir den unkna doften allt starkare. För när massmördandet bara reduceras till kittling och underhållning -- då höjer i alla fall jag ett finger. Eller se det så här. Om någon håller på och stryper tjejer med pianotråd i en hel film -- då vill jag ha en förklaring. Då vill jag att det ska finnas ett förbannat starkt motiv till att visa alla de blodiga halsarna i närbild. Det saknas här. Det är därför det luktar.