Tiden räcker inte till. Problemen som läggs på vårt bord är alldeles för många. Det är kusligt att i filmen Wannsee 1942 höra ledande nazister tala om judar som om de vore skadeinsekter och de själva Anticimex-anställda främst oroliga för sin arbetsmiljö. Och att se sammankallande ledaren SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich med ett varmt leende svara att han förstår deltagarnas situation men tror sig ha hittat ett sätt att skapa ”förenklingar”.
Det är den 20 januari 1942 och Heydrich har bjudit in ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens vid Wannnseesjön utanför Berlin. På dagordningen finns bara en punkt: att enas om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”.
Filmen baseras på protokoll från detta möte och det är intressant med en film som bryter av så mycket från den klassiska filmdramaturgin. Här får vi rätt och slätt bara vara med på mötet från dess början till slut och det finns inga stora vändpunkter eller någon riktig antagonist.
Det är intressant och hemskt att höra Heydrich prata om utrotningen av judar som ett nödvändigt ont. ”Visst vill vi väl alla ha fred men vår generation har valts ut till detta uppdrag och kommer tackas av framtida generationer”, resonerar han. Och filmen övertygar verkligen om att folkmord kan hända på liknande sätt många gånger igen så länge de onda handlingarna riktar sig mot en grupp som definieras som väsensskild från majoriteten och kan utföras med viss distans.
Men jag kommer på mig själv med att flera gånger önska att jag i stället fick uppleva manuset som teater – där enskilda personers spel skulle kunna ta större plats och där framställningen nog inte skulle kännas lika begränsad av att nästan all handling utspelar sig i ett mötesrum. Och överlag förvånar för lite på mötet och jag saknar något som skapar kontrast. Men kanske är det en metapoäng med filmen; att ondskan berör en mindre när den kommer från exakt alla håll?
