En skallig, ensam slipovernörd som delar sitt brittiska småstadshus med sin hund - när man tänker efter borde Wallace vara en rätt sorglig figur. Det är lite [I]Plötsligt i Vinslöv[/I] över honom. Får han bara knåpa på sina uppfinningar och äta sin dagliga ost så kommer han aldrig att känna den melankoli som drabbar alla som får insyn i hans vardag. Plötsligt undrar jag om inte deras tidigare äventyr kanske varit något slags hallucinationer. Wallace kanske är lätt tokig? Det ekar inte så lite av [I]Gitarrmongot[/I], en oskuldsfullhet som inspirerar lokalsamhället att nästan tvångsmässigt skydda honom från hans konstighet.
Hemma hos Wallace är det främst hunden Gromit som sköter beskyddandet och deras relation utvecklas med storartad lyhördhet i den nya långfilmen. Gromit är en blandning av butler, mormor och älskare. Han vet att Wallace skulle må bra av ett kärleksförhållande men vill egentligen hålla honom för sig själv. Trots sin underkastade position kan han exempelvis plötsligt bestämma att Wallace inte längre ska få äta ost. Är det omtanke eller passiv aggression? Kan man egentligen skilja på kärlek och fångenskap? [I]Varulvskaninens förbannelse[/I] handlar till synes om hur Wallace och Gromits bolag Anti-Pesto kämpar för att rädda en grönsakstävling. När den stora dagen närmar sig blir det allt tydligare att ingen går att lita på. Den romantiska kärleken är självisk, byborna dyrkar sina jättegrönsaker mer än sin gud och i varje liten harpalt vrålar ett monster efter friheten.
Ett viktigt tema i filmen är det brittiska samhällets rädsla för sex. Wallace lyckas bekämpa sin erotiserade relation till osten och fokuserar i stället på sin nya vurm för den tilldragande vimsiga lady Tottington (Helena Bonham Carter). Under en plågsamt intim scen i hennes hemliga växthus övermannas han nästan av sina lössläppta drifter. Det krävs en actionsekvens där även Gromit får skrida till handling innan Wallace till sist kan stå avslappnat naken inför både sin vän och sin nya kvinna.Skådespelare:
Regi:
