Wag the Dog

Den amerikanska pressen får nys om att presidenten, antagligen, har satt på en flickscout i Vita Huset. Förövaren är i Kina och beordras av problemfixaren Mr Brean (De Niro) att stanna där tills han har lyckats styra massmedias intresse åt ett annat håll. Brean väljer ut ett, i USAs perspektiv, menlöst land, Albanien, och senare samma dag vet varenda amerikan att nämnda land är befolkat av busar. Och det fiktiva kriget är snart ett faktum. Den amerikanska regeringen anlitade en reklambyrå för att sköta lanseringen av oljekriget i Irak 1991. Den som hade tagit del av CNNs braskande logotyp - "War in the Gulf", i braskande bokstäver och med speakerröst lånad från actionfilmen - inför varje sänding, förvånades föga när detta sent om sider uppdagades. Men Barry Levinsons har enligt utsago inte haft just detta exempel för ögonen när han initierade projektet [I]Wag the Dog,[/I] utan USAs invasion av Grenada 1983, då de styrande med sällsynt effektivitet lyckades piska upp en nationell hatstämning mot ett litet land som få hade hört talas om. Det finns med andra ord många verkliga exempel att ta fasta på men ingen av filmmakarna hade väl kunnat drömma om att Clinton skulle hjälpa till med marknadsföringen på det gedigna vis som han gjorde när han lekte doktor med Monica Lewinsky i det Orala rummet. Och sedan inledde ytterligare en attack på Irak. Fiktiva sannsagan [I]Wag the Dog[/I] slår inte bara ett slag mot de som sitter och ruvar på makten utan även mot media som är lika lättlurade som godissugna barn - och mot en samhällsstruktur som till viss del går ut på att hålla massorna ovetande och sålunda lättpåverkade. "Media är opium för folket" utropar alltså Levinson och ger oss hobby-konspiratörer något som närmar sig karaktären av en våt dröm. En underhållande sådan, men inte helt problemfri. Levinson vet att han sitter på en genial idé och i sin iver att avslöja sakernas tillstånd blir han tyvärr alltför repetetiv för att epitetet "Vass satir" ska komma i fråga. De många roande och oroande scenerna där De Niro och den inhyrda filmproducenten Motss (Hoffman) misshandlar sanningen, väger emellertid upp mången upprepning och plötsligt kommer jag ihåg varför jag en gång i tiden bojkottade Coca Cola. Och samtidigt varför jag insåg att det var futilt.