I en scen kör någon runt varv efter varv i en bil och gör märken i asfalten. I en annan ser vi en kvinna sparka sig fram på en spark minut efter minut på en snötäckt skogsväg. I en tredje scen sitter två män i en bar och den ene, som är den mer berusade, säger att han aldrig sett den andre vara ute på krogen – varpå denne svarar ”Jaså, jag har sett dig”.
Vintersaga består av 24 noggrant iscensatta bildutsnitt från olika delar av Sverige under vintern. Vi får följa allt från en royalistförening som firar Karl-dagen till hamnarbetare, punkiga tonåringar på fest och knullande par. Bilder som återkommer är den lilla människan i det stora ödsliga landskapet och människor som försöker sparka igång en rolig stämning i en stel och steril miljö. Dialogen kretsar kring olika försök till närmanden och meningsskapande.
Miljöerna och bildutsnitten är väldigt vackra. Och det blir en tragikomisk effekt när fågelskådare filmas framifrån utan att vi ser vad de kollar på och när vi tvingas vara med i staplande kallprat mellan ordningsvakter utanför en nattklubb. Problemet är bara att dessa scener inte påminner mig om verkligheten, utan om en viss typ av film som känns så himla gjord.
Min känsla blir snabbt att ”Jaha, det är en sån film”, en sån som Roy Andersson, Ruben Östlund, Mikko Myllylahti med flera gör. Det vill säga en med väldigt stela och iscensatta bilder som visar stapplande samtal och små människor i stora miljöer och som är tänkt att visa på tillvarons gulliga meningslöshet och människors från Skandinaviens ensamhet. Och tyvärr överraskar filmen mig inte alls.
Vintersaga sägs handla om det svenska vemodet men mer än om vemod tycker jag att filmen handlar om längtan – efter samhörighet och att något ska hända. Men det är svårt att inte tänka på de situationer som inte är med i filmen; de stunder då människor har det härligt, är i samhörighet och känner att de är precis där de vill vara. Nog finns de ögonblicken i Skandinavien också och vore det inte skönt om någon gjorde en film om dem snart?
