Ser du någon trampa vatten måste du trampa med hen, trots att det både är svårt och gör ont. Ungefär med de orden inleds dokumentären Vinterboj. Det är en ganska precis beskrivning av vad som följer i långfilmsdebuterande Frida Kempffs drabbande skildring av ett vårdprogram i Toronto riktat till gravida kvinnor på glid. De är hemlösa, fast i missbruk eller våldsoffer. Inte sällan alla tre.
Genom sjuksköterskornas arbete möter vi de blivande mödrarna. Kameran är som en så kallad ”fluga på väggen”, en frekvent omdebatterad estetik. Många menar att kamerans närvaro inte kan negligeras, att den aldrig är just en fluga på en vägg. Att den alltid får människor att agera i någon mening.
Och visst är det något jag funderar på tidigt i Vinterboj. Men hur Kempffs och kamerans närvaro kan ha påverkat människorna framför den glöms bort i takt med berättandets poetiska lunk. Så också de etiska spörsmål som kan väckas (inkräktar inte medieringen av vissa stunder, exempelvis när sjuksköterskorna vid ett internt möte diskuterar de blivande mödrarnas journaler och framtidsprospekt, på det yrkesmässiga förhållandet dem emellan?).
Kempff har fångat ett vindpinat Toronto. Kyliga stadsvyer, gråa husfasader och öde korridorer. Som oftast i stilla bilder. Ibland ackompanjerat med ambient musikläggning. Ofta hörs just den pinande vinden på ljudspåret. Det är kallt där ute. Vårdprogrammets sjuksköterskor kämpar outtröttligt för att erbjuda de gravida kvinnorna lite värme, lite värdighet.
Vinterboj är en redig portion ångest. Nästan för redig. Finns det hopp? Eller är Doris, Talias och de andra sjuksköterskornas hängivna vattentrampande bara tillfällig smärtlindring? De blivande mödrarna, Vera, Charlene och alla de andra, kämpar hela tiden. Men återfallen är många. Samtidigt undviker Vinterboj att reducera människor till sina misslyckanden. Istället understryks vikten av att alltid försöka, också när det är hopplöst.
