Christian Bale är en skådespelare som inte är främmande för att ta sig an flera olika skepnader. I rollen till Maskinisten gick han ner 28 kilo och såg nästan ut som ett skelett och inför Batman-filmerna byggde han muskler värdig en superhjälte. Den här gången gick han i stället upp flera kilon för att spela den före detta vicepresidenten Dick Cheney - en vicepresident som haft mest makt i sin position av alla vicepresidenter i USAs historia, men som också varit den mest reserverade. Något som påpekas i den inledande texten i filmen, och avslutas med ”we did our fucking best” – ord som understryker mycket av filmens problematik.
Samtidigt som det är intressant att se hur Chaney går från att vara en utkickad college-drop out i sin ungdom till en makthungrig manipulerande politiker, så byter filmen konstant genre. Det är en komedi, en thriller, ett drama, ett fejkat tv-inslag från fox news med Naomi Watts, en superhjältefilm. Och så vidare. Vi får sällan stanna kvar och se vad som faktiskt händer i Vita huset utan ett montage avbrott eller en voice-over som ska dumförklara allt som sker.
Scenerna med Bale och Amy Adams (som spelar vicepresidentens fru Lynne) är förutom trovärdiga, förvånansvärt sympatiska. Steve Carell som Donald Rumsfeld, a.k.a. Chaneys mentor, är som en ålande, nervöst skrattande och ond vessla – någon som man gärna hade sett mer av. Trots att det uppenbart har lagts ner mycket tid och research i manus så är det lika uppenbart när det inte har det – som i en scen där Chaney och hand fru håller en dialog direkt hämtad från en Shakespeare-pjäs eftersom ”it would be impossible to tell what Chaney was thinking at this moment”. När filmen är klar lämnas jag ändå med något av avsmak – möjligen eftersom den bara allt för mycket påminner om Wolf of Wallstreet. Kvar lämnas jag med sensmoralen att maktbegär inte bara är något helt naturligt, utan något som är coolt och borde uppmuntras – stick i stäv mot filmens övriga budskap.
