Nina (Barbara Sukowa) och Madeleine (Martine Chevalier) bor en korridorslängd ifrån varandra. När dörrarna är stängda är de ett par, när någon utifrån tittar in är de bara gamla goda vänner. När skinnet börjar torka ut och knävätskan dunstat är det slutligen dags att öppna sig för Madeleines familj. Just då råkar Madeleine ut för en olycka och hon blir både orörlig och förlorar sitt tal. Oförstående för omständigheterna framstår Nina som den enerverande och påträngande grannen, snarare än en orolig partner. Intensiva känslor av att världen förråder en står på tur.
Den utsatta situationen är som upplagd för ett rikt och känslosamt drama. Debutanten Filippo Meneghetti sitter på en berättelse som rinner över av potent känslomässigt innehåll. Djup och rungande kärlek som självcensureras och hemligheter som inte gärna kan fortsätta vara hemligheter. Meneghettis val är att iscensätta dramat i formen av en thriller. Den sitter på rena spänningsekvenser, som när Nina smyger in och ut ur Madeleines lägenhet utan att den inneboende sköterskan ska märka att hon är där och när hon hökar vid titthålet dagarna i ända för att veta vem som kommer och går i Madeleines lägenhet. Det gör filmen specifik och på sätt och vis minnesvärd, men det är något som skär sig.
Ambitionen att få publiken att känna det upphöjda tillstånd Nina befinner sig i är beundransvärd, men går som stick i stäv med hur jordnära dramat också försöker vara. Den potentiella förlusten av sin partner är en långsam sorgeprocess snarare än thrillerns vanliga direkta och livshotande konsekvenser. De ömma känslorna begravs under det tillspetsade tonläget.
Vi två är egensinnig, men det intressanta ligger i beståndsdelarna, snarare än den något otillfredställande helheten.
