Very Bad Things

Detta är en liten våldsam anekdot om vad som händer när Kyle (Jon Faverau från Swingers), som ska gifta sig med Laura (Cameron Diaz), åker till Las Vegas med grabbarna för ett sista ungkarlsparty. De drar i sig flertalet olika droger, käbblar och bjuder in en strippande prostituerad. En i gänget råkar i ett tumultartat fylleknull ta livet av tjejen och de bestämmer sig för att begrava henne i öknen. Vilket leder till ytterligare ett mord. Och ännu ett, och ännu ett, och... ja, grundtemat kanske framgår.Denna film hade inte varit möjlig för tio år sedan. Åtminstone inte som repertoarfilm med välbetalda skådespelare. Inte innan män som exempelvis Tarantino och Peter Jackson gjorde blodbadet rumsrent. Det här är en fånig film, en medvetet fånig film, där till synes vanliga människor på ett glatt och stilsäkert vis mördar andra vanliga människor. Genreblandningen är total och alla eventuella invändingar om bristande moral eller kvalitet kan avfärdas med ett enkelt: "Kom igen nurå, ta det för vad det är!" Ledsen Buster, det fungerar inte så. Inte ens om Göteborgs filmfestivals programblad hävdar att detta är en rolig film. Jag ser ingen komik i att kombinera styckningen av människor med ett ljudband fyllt av käcka funktoner, och scenen där huvudpersonerna bollar likdelar mellan varandra är bara en tragisk påminnelse om att det har gått trist inflation i så kallat ironiskt övervåld. Med detta är inte sagt att upplägget är omöjligt. De ovan nämnda regissörerna har ju som bekant rott hem liknande filmidéer, vilket visar att marginalerna är små. Men även om debuterande regissören Berg sannolikt har tittat sig blind på Tarantino - förutom våldsscenerna och den lakoniska tonen, framgår det mycket väl i den påfrestande högljudda dialogen - har han inte den känsla för timing, tempo och karaktärsbeskrivning som nämnda pionjär har. Men Berg verkar vara senfärdigt läraktig. Den sista halvtimmen, då filmen utvecklar sig till en makaber buskis, hittar han den rätta tonen, och plötsligt bryter det igenom en strimma humor. Det är visserligen lite väl sent för att väga upp den första timmens hysteri men tillsammans med ett gott skådespeleri från inte minst Stern, Faverau och Slater ger det en aning om att Berg ändå har något att erbjuda. Men detta "något" är än så länge ganska väl dolt.