Eddie Brock (Tom Hardy) är en stjärnreporter med ett eget tv-program. Han försörjer sig på att sabba skurkaktiga kapitalisters och andra lömska typers karriärer. När han av misstag kommer över ett dokument på sin flickväns dator (Michelle Williams) som blottlägger den verkligt onde ondingen Carlton Drakes (Riz Ahmed) ondskefulla plan hamnar han i en riktig skitstorm. Han förlorar båda jobb och flickvän, men kommer i stället i kontakt med en främmande livsform (Venom) som ger honom superkrafter.
Venom har alltid varit min favoritkaraktär bland Marvel-myllan. Han utgör ett slags nödvändigt motgift till den hurtfriske Spider-Man. Det finns något plågat och perverst över detta glänsande, slemmiga muskelberg som både äcklar och fascinerar. Venom har också humor, ett slags desperat sista utväg som hans plågade existens måste ta till för att stå ut. Spider-Mans tråketiska hållning får något aristokratiskt över sig i jämförelse.
Humorn förvaltas också här. Det är främst Tom Hardys förtjänst. Hardy är en av de mer intressanta skådisarna verksamma idag. Mad Max: Fury Road och Legend är bra filmer i egen rätt, men blir med Hardys excentriska närvaro fantastiska.
Det är svårt att avgöra vad Hardy sysslar med i Venom. Under hans svettiga, skrynkliga och stirriga yta skymtar ibland en överspelad frenesi fram. Det usla manuset – dialogen är ibland ofattbart infantil – slänger bränsle på hans underliga, eklektiska överspel. Ibland känns det som att Hardy i sitt förvirrande uppträdande försöker skicka publiken hemliga meddelanden: Snälla, rädda mig från den här rollen! Att casta Riz Ahmed som storskurk är också oförlåtligt. Han ska i alla fall ha cred för att han försöker rädda detta bisarra haveri.
Ibland lyckas Venom upprätta en häcklande distans. Det är som om den vill säga ”Ta inte detta på allvar.” Nej, det är faktiskt svårt att ta Venom på allvar.
