Sorgen efter kända personer är inget jag gärna vill dela med andra. Den kan lätt övergå i masshysteri eller ”vem gråter bäst”-tävlan. Ibland har jag sörjt även de mest vitala av mina idoler på förhand, och hoppats att om dödsbeskedet kommer, dyker det upp någon och lotsar mig igenom processen. Vilket är exakt vad den nyligen bortgångna franska regissören Agnès Varda har gjort. Hon har lämnat Varda by Agnès - en avskedspresent till mig och alla som sörjer.
Att Agnès Varda fortsatt att arbeta, extremt produktiv och ständigt nyfiken på världen runt omkring sig, har med jämna mellanrum fått en tacksamhetsvåg att skölja över mig. In i det sista fortsatte hon att dela med sig av allt hon fascinerats av, fantiserat om och funderat över. Det sista hon lämnat ifrån sig, dokumentären Varda by Agnès som går upp på svenska biografer drygt en vecka efter sin skapares död är som den hemliga låda eller hög med kärleksbrev som man så gärna vill hitta i skåpet under städningen efter den bortgångna. En master class och ett testamente i ett som rymmer allt från visuell poesi och lekfullhet till livsvisdom. Denna kärleksförklaring till konsten är en två timmars påminnelse om vad som är vitsen med att hålla på med film.
I Varda by Agnès yttras och visas så mycket att man får ont i huvudet, magen och hjärtat samtidigt av för- och beundran, kärlek och avund inför denna persons oförmåga till bitterhet. Hennes filmer har genomgående visats i mycket mindre salonger än de av La nouvelle vague-kollegor såsom Godard (som inte ens ville träffa Agnès under inspelningen av hennes förra dokumentär Faces, Places). Att hon har stått högst upp i trapporna i Cannes såsom enda kvinnliga Guldpalm-vinnare skulle nog har betonats om det var någon annan än Agnès som berättade om Varda. Men hon var så himla mycket större än så. Störst av dem alla.
