Vägen till El Dorado

Filmen recenseras tillsammans med [I]Hjälp! Jag är en fisk[/I] i en gemensam recension. Om någon tänker påstå att vi har den tecknade film som vi förtjänar, så tänker jag protestera. Över huvud taget har jag aldrig förstått att så fort något är dåligt - så har vi förtjänat det! Vilken förvirrad lutheran och flagellant har myntat det uttrycket? Maila mig om ni vet. Vid sidan av undantagen, som är de flesta av Disneys A-långfilmer, de som kommer hit i november, och självfallet Aardmans genialiteter - om ni fortfarande inte sett hönsfilmen så gör det! - ser det nämligen besvärande tunt ut i den animerade världen. Och som alltid, om det finns en marknad, så roffar medelmåttorna åt sig oförtjänta andelar. Till exempel hade ingen frågat efter de snabbproducerade B-lagsanimationer som visas på helgmorgnar, om de inte funnits där. Slarviga teckningar och förenklade karaktärer och när både tiden och begåvningen saknas så ligger naturligtvis klichéerna nära till hands. Det innebär undermåliga berättelser och en dialog som är genant att lyssna på. Och tyvärr spiller det av sig på långfilmerna. Jag vet inte vem Doreen Denning är, eller hur gammal hon är, men så länge jag har skrivit om film så har hennes namn förekommit när det gäller svensk regi och bearbetning. Som i[I] Hjälp! Jag är en fisk[/I]. Vilket decennium snackar vi om när barnen får ropa en massa hurtiga "Hörru" och "Åh nej" till varandra- Ingenting tycks ha hänt sen [I]Scooby-Doo[/I]. Eller ta karaktärerna. Så daterat att man får utslag. Som den feta och gapiga barnvakten i Hjälp! Jag är en fisk. Ännu en kloning av Cruella de Vil eller Askungens styvmorsa. Och tycker man verkligen att den trygga pappan, som står och håller armen på den väna mammans axlar - amerikansk idealfamilj modell Norman Rockwell - känns år 2000? Alltså - hur kan man tillverka dessa trötta stereotyper utan att skämmas? Frågan ställs här till danska A Film, som gjort denna larviga, grälla och påkostade fiskfilm. Jag hade hellre lidit mig igenom Aquas popvideor i en dryg timme. Gräslig musik - men de har åtminstone lite innovativa och roliga animationer. Då är det lite bättre ställt, och skam vore väl annars, med DreamWorks [I]Vägen till El Dorado[/I]. Även om den också lider av förenklade teckningar. Det är direkt pinsamt att se hur man resonerar när man ska lyfta fram karaktärsdrag med några pennstreck. Den grovt uthuggna hakan, den kraftiga skäggstubben som en svart skugga, de djupt sittande ögonen, den glada kalufsen - kan de aldrig sluta? Tanken är tydlig. Så fort vi ser en karaktär ska det inte råda något som helst tvivel om den är ond eller god, busig eller snäll. Och ett dåligt beteende föder lätt ett annat. Förenkling föder förenkling. Har man redan förklarat någon i svart eller vitt så behövs ju ingen dialog som krånglar till det för publiken. Därför består den mest av töntiga utrop eller plattityder till det som redan syns i bild. Jag kan föreställa mig att man gömmer sig bakom påståenden att man ju vänder sig till barn, att det är viktigt att vara tydlig. Bla bla bla. Det är skitsnack. Barn kan ta till sig långt mer mångfacetterade karaktärer än Fly, Chuck och Stella i [I]Hjälp! Jag är en fisk [/I]och Tulio och Miguel i [I]Vägen till El Dorado[/I]. Några av mina barn satt häromkvällen med halvöppna munnar framför första delen i Narnia-serien - på originalspråk - och en annan kväll alldeles knäpptysta framför [I]Wallace and Gromit[/I]. Problemet är att de sväljer skräpfilmerna också, eftersom de ännu inte utvecklat sitt kritiska sinne. Allting är - bra. Men jag är rätt övertygad om att de här lata och bekväma löpande band-producenterna grovt underskattar sin största målgrupp. Detta gäller båda de här filmerna, även om [I]Vägen till Eldorado[/I], med sitt budskap om girighet, har mer resonans än det tokiga i att om man råkar ut för slöa barnvakter så kan man med lite otur bli fisk. I [I]Vägen till Eldorado[/I] är dialogen också mer uppdaterad och idén att låta gamla parhästarna Peter Settman och Fredde Granberg göra rösterna till skojarna och antagonisterna Tulio och Miguel, som letar efter guld i drömmarnas stad El Dorado, är inte helt obegåvad. Men självfallet en rätt skamlös lågbudgetvariant bredvid det amerikanska originalets Kevin Kline och Kenneth Branagh. Båda de här filmerna är alltså stora besvikelser och fiskfilmen snudd på en förolämpning med sin idiotiska story. DreamWorks har något på kornet med berättelsen om den mytologiska staden i guld bakom vattenfallet. Men man gör som Disney, när det gäller de historiska filmerna - undantaget [I]Mulán[/I] och [I]Ringaren i Notre Dame[/I] - man sjabblar bort det magiska och fantastiska - sådant som barn formligen älskar och suger åt sig ? med högljudda och fyrkantiga konflikter mellan det goda och onda. Jag kommer att tänka på dansbanden. Där oviljan till förändring är ett honnörsord. Där det konstnärliga intresset är lika med noll. [I]Hjälp! Jag är en fisk[/I] är ett typiskt dansband. [I]Vägen till El Dorado[/I] något rockigare. Men båda utmärks av feghet. Så det är alltså inte vårt fel att vi har den tecknade film vi har. Glöm det. Det är deras.