Vad kvinnor vill ha

Mel Gibson spelar Nick Marshall, en riktig karlakarl - i alla fall om han får komma med omdömet själv. Han är en oförbätterlig kvinnotjusare och på den reklambyrå han arbetar är hans specialitet kampanjer med bilder på bikinibrudar. Hela hans världsbild råkar givetvis i gungning när han får en kvinnlig chef - som dessutom vill att byrån ska jobba mer med rena kvinnoprodukter. I ett desperat försök att få inspiration till copy om hårborttagningsmedel och badbomber super Nick sig full och testar en mängd produkter - samtidigt. När han sedan iförd strumpbyxor trillar ner i ett vattenfyllt badkar tillsammans med en strömförande hårfön händer märkliga saker. Plötsligt kan Nick Marshall höra vad kvinnor tänker - om honom, om hans rakvatten, och om hans trista skämt. Vad han från början tror är en förbannelse visar sig förstås vara ett vinnande grepp - hur populär kan man inte bli när man hela tiden vet vad den man pratar med vill att man ska säga? Och hur många idéer kan man inte sno från sin kvinnliga chef om man kan läsa hennes tankar? Även om det förstås kan finnas nackdelar - som när det framstår med all önskvärd tydlighet att Nick inte är lika fantastisk i sängen som han trodde. Vad kvinnor vill ha känns till en början som en klassisk amerikansk komedi. Mel Gibson struttar runt på ett osedvanligt gott humör, och det komiska kretsar kring något så universellt som könsroller. Det är underhållande och tempot är till en början högt, men halvvägs saggar filmen betänkligt. På samma sätt är inte heller ansträngningarna för att undvika grabbighet och simpla lösningar tillräckliga. Mel Gibsons karaktär tillåts aldrig bli ett riktigt svin, eller misslyckas totalt i sängen. Och hur gick det till när man gav rollen som den kvinnliga chefen till Helen Hunt - utan att utnyttja hennes sinne för komik någon gång under dryga två timmar? Ett slöseri som också är typiskt för filmen, för även om grundtemat är tänkt att vara en skildring av en man som upptäcker sin machoism och sina svagheter genom att höra kvinnors tankar så är kvinnorna runt mannen egentligen inget annat än osjälvständiga våp. Helen Hunts rollkaraktär får till exempel bara en scen som självsäker boss - i resten av filmen är hon snuvig, osäker och sårbar. Då hjälper det inte att Gibson säger till Hunt att hon är hans hjälte i en av filmens scener - det blir bara kosmetisk lightfeminism i en film som egentligen berättar att osäkra kvinnliga chefer, svikna tonårsdöttrar och självmordsbenägna assis-tenter bara saknar en riktig karl/fadersfigur/chef för att få rätsida på sina liv.