Audrey Tatou gäckar mig. Är hon en duktig skådis eller råkar hon bara pricka in typ samma roll, som hon bemästrar, hela tiden? Här är hon hyfsat övertygande som någon form av blasé kusin till Amélie från Montmartre, lite mer hårdnackad och med ett feministtecken runt halsen.
Fortfarande kokett quirky men med en flaska vodka i byrån inne på kontoret på frisersalongen hon äger. Hon bär till en början upp det här utdragna förväxlingsdramat ganska bra men efter en timme av kärleksbrev och stora förvirrade bruna ögon är man ganska mätt på allt. Banaliteten blir smått provocerande. Ett exempel: Hur illustrerar man att en kvinna är psykiskt labil? Jo, hon går barfota genom staden iförd nattlinne. Tokigt, va? Det är ungefär så djärvt det blir. Ingenting känns nytt, ingenting engagerar nämnvärt och framför allt är allt väldigt osannolikt. Det är en fin linje mellan humor och trams, Vackra lögner balanserar illa och är faktiskt egentligen ingenting annat än ren buskis.
