Mitt i vårvindar fyllda av körsbärsblomster drivs en liten butik som säljer dorayaki (en sorts pannkakor med fyllning). Skolflickor går gärna förbi efter skolan och Wakana (Uchida) sitter ofta själv och småpratar med Sentaro (Masatoshi) som ensam driver stället. Eftersom det är lite ont om pengar hemma får hon ofta hem sig hem de mindre lyckade dorayaki.
En dag kommer Tokue (Kirin), en mild och glad äldre kvinna, och frågar om deltidsanställningen. Hon kan tänka sig att gå ner i lön eftersom hon är skröplig och gammal, men hon har alltid velat jobba med något liknande. Först verkar det orimligt, men efter att ha smakat Tokues söta röda bönpasta som fyller dorayakin, måste han acceptera hennes hjälp.
Under körsbärsträden är en vacker historia om vänskap och uppskattning av livet. Det är på många sätt en förutsägbar men fin film, med många typiska japanska förtecken – det går långsamt, det är lågmält och ibland lite banalt. Det som utmärker Naomi Kawases verk är hennes mod att våga ta i vår rädsla för sjukdom och socialt utanförskap. Konflikten ligger i Tokues tidigare liv som leprasjuk och hur den historiska hanteringen av sjuka fortfarande kan ”smitta” dorayaki-ståndet med socialt stigma. Vi får aldrig riktigt den stora bilden rakt på, men får genom filmens karaktärer en liten inblick i nutidshistoria och det japanska samhällets rädsla för defekter.
Det lyfter Under körsbärsträden från en medioker kulturtantsdröm till en film som faktiskt utmanar, om än ganska lite.
