I staden Tasiilaq på Östgrönland finns det drömmar. Många unga ser sin framtid ligga någon annanstans. Det finns också stora problem i Tasiilaq. Psykisk ohälsa, självmord och alkoholism är mycket vanligt. Alla medverkande bär med sig mörka historier av övergrepp och förlust. Lars syster har nyligen begått självmord och lämnat efter sig sina barn. Hans mamma dricker och kan inte ta hand om barnbarnen. Lars känner skuld för att inte kunna stötta syskonbarnen tillräckligt. Allt han egentligen vill är att studera på högskola. Men då behöver han lämna sin familj.
Eino leder stadens lilla teatergrupp. Den fungerar lika mycket som en plats där man fritt kan uttrycka sina känslor och växa som människa som terapi där alla kan dela med sig av erfarenheter. Men som sin vän Lars vill han också studera. Men kan hans vänner i gruppen klara sig utan honom?
Perspektivet det gamla möter det nya är spännande men dokumentären skulle fokuserat mer på att vara utanför normen och hur det är att leva på Östgrönland.
Tsumu är östgrönländska och betyder ungefär ”vart ska du?” och vart dokumentärfilmens huvudrollsinnehavare ska är helt klart. Men lika intressant hade det varit att få veta mer om övriga medverkandes framtid. Vissa lämnar medan andra blir kvar. Vi kommer kanske ungdomarna lite väl nära, i synnerhet Lars där det finns så mycket sorg och skuld. Filmen har delvis filmats med mobilkameror och det är tungt att se. Blir effekten av detta grepp att det blir för privat. Någonstans har regissören Kasper Kiertzner valt att visa just en version. Vilka avvägningar gjordes? Vad lägger ungdomarna i potten och vad händer när filmteamet lämnat?
Jag hoppas verkligen, verkligen att det gått bra för alla medverkande. Jag hoppas också att de grönländska myndigheterna ser denna dokumentär. För att inte tala om den gamla kolonialmakten Danmark vars skugga fortfarande är närvarande.
