Truman Show

Det här är märkligt nog både en av årets stora överraskningar och en av årets mest överskattade filmer. Av amerikanska branschtidningar och svenska kolleger har den utropats till årets bästa film - vilket är en förvirrad överdrift. Men visst, det är lätt hänt att ta till överord så fort det dyker upp något originellt, så svältfödd på kvalitet är biorepertoaren. The Truman Show är dessutom signerad Hollywood, vilket gör den än mer sällsynt i sin art. Det mest sensationella med Truman Show är att den låter oss sväva i okunnighet om vad den egentligen handlar om, i alla fall i 20-25 minuter. Då är vi lika frågande, lika ovetande och oskuldsfulla som Jim Carreys huvudperson Truman Burbank om vilket tragiskt drama han spelar med i. Andrew Niccols originalmanus (räkna med en Oscar!) är klockrent i sin dramaturgi. Eftersom detta drama också är filmens själva klo, så föredrar även jag att låta er sväva. Så mycket kan sägas, det är en av de mest och bäst genomförda satirer jag sett över vårt alltmer bisarra och intima förhållande till televisionen i allmänhet och såpoperor i synnerhet. Truman Show är den kusliga, men kanske naturliga, förlängningen av Expedition Robinson och Real World. Det är alltså något så ovanligt som en film som både är intelligent och rolig. Jim Carrey står naturligtvis som garant för det senare, och små detaljer som att alla i den lilla staden läser tidningen Dog Fancy är originell och prisvärd humor. Slutscenen är genialt bitsk och ironisk, en liknande fullträff som slutscenen i Robert Altmans Spelaren, en film i samma plogfåra som The Truman Show. Men just där innan levererar Peter Weir den för honom så typiska, religiöst färgade avrundningen. Vi känner igen det från filmer som Moskitkusten och Utan fruktan. Den ensamt kämpande mannen som utsatts för omänskliga prövningar, men som trotsar dem och slutligen ser ljuset i andra änden på tunneln. Den sekvensen halkar här lite utanför den skarpa samtidssatirens ram. Och så länge Peter Weir inte kan hålla sig från dessa andliga signaturer kommer han aldrig att göra årets bästa film. Men det här är nog hans vassaste försök.