Tro, hopp, kärlek

Förväntningar är ett gissel. Men det är minst sagt rimligt att bära på vissa förväntningar när den unge och begåvade skådespelaren Edward Norton väljer att göra regidebut. Smaka på titlarna [I]Fight Club[/I], [I]American History X[/I], [I]Primal Fear[/I] och [I]Alla säger I Love You[/I] - de antyder onekligen att killen dras till det som andas kvalitet. Man tänker sig alltså en film som har något viktigt att säga, en film som tänjer på gränserna i filmberättandet och rör sig på något mer än armlängds avstånd från mittfåran. Man tänker sig med andra ord något helt annat än [I]Tro, hopp, kärlek[/I]. Edward Nortons regidebut är nämligen en extremt traditionell romantisk komedi -- till såväl form som innehåll. Han tycks drivas av en ängslig strävan att inte till något pris som helst visa något som inte visats förut. [I]Tro, hopp, kärlek[/I] är alltså inget annat än en mycket feg debut. Edward Norton spelar själv en av huvudrollerna, den katolske prästen Brian, eller Fader Finn som han mest kallas. Han är barndomskompis med Jake (Ben Stiller) som är jude och som gått och blivit rabbin som vuxen. De smågnabbas lite för syns skull, men är oftast rörande överens, inte minst om vikten av att avformalisera högmässan för att få nytt blod i kyrkbänkarna. En lite lagom liberal ton anslås alltså, ett garanterat ofarligt inlägg i ett litet hörn av religionsdebatten. Det enda de inte är helt överens om, ja undantaget valet av kyrka förstås, är vem som ska ha Anna (Jenna Elfman), som tillsammans med Jake och Brian bildade en oskiljaktig treenighet under skoltiden. Anna flyttade till västkusten med sin familj i tonåren, men kommer plötsligt tillbaka till New York - nu som framgångsrik företagsledare. Och om filmen varit fattig på idéer i manus så här långt, är det inget mot vad som nu väntar oss. Ekon från den franska nya vågen-klassikern [I]Jules och Jim[/I] är både tydliga och avsiktliga - och pinsamma. Här finns till och med ambitioner att kopiera Truffauts minnesvärda scen där han plötsligt fryser bilden av Jeanne Moreau, som liksom för att stanna tiden i några ögonblick. Ni kan gissa hur bra det fungerar här. Det är i sådana sammanhang man bara blundar och försöker glömma det man just sett. Vad jag däremot minns är att det inte dröjer särskilt länge innan vi förstår att Edward Norton behöver en annan regissör än Edward Norton. Och det tar heller inte många rutor för att begripa att Jenna Elfman, vad hon än tar sig till, bara är en hopplös lågbudgetkopia av Gwyneth Paltrow. Och Ben Stillers begränsade uttryck har jag tröttnat på för flera filmer sedan. Jaja, man ska kanske trots allt inte göra så mycket väsen av en enda blek romantisk komedi. Men en fråga ringer envist kvar i mitt huvud: Vem är Edward Norton? Avståndet mellan Skådespelaren och Regissören är nämligen alldeles för stort för att kunna svara entydigt på den frågan.