Triple 9 är smart men inte tillräckligt smart, snygg men inte tillräckligt snygg och bra, men i sin helhet otillräcklig och det är därför tveksamt om den kommer att bli den publikälskling som filmen gör anspråk på att vilja vara. Triple 9 är hur som helst som en tjusigt neonpaketerad GTA-filmatisering som flirtar med vilda västern och eftersom filmen i övrigt känns ganska välbekant så är det vad som framförallt gör den sevärd.
Fem kriminella varav två poliser (som dessutom är med och leder brottsutredningen) rånar en bank men det som skulle vara ett välbetalt jobb utan misstag blir snart en härva med konsekvenser ingen av dem har förutsett. Jargongen dem emellan är avslappnad på det skojiga hårdkokta sättet (”om du siktar mot mig igen får du fan i mig trycka av”) samtidigt som ångesten över pistolmynningens oundvikliga offer blir en allt mer påtaglig nagel i ögat.
Kate Winslet spelar en rysk maffiaboss med en accent som hade imponerat om hon hade spelat charader, men det går helt enkelt inte att bortse från att hennes brittiska accent förstör illusionen genom att utgöra en underliggande störningsfrekvens som vad mig anbelangar borde vara under hennes värdighet.
Woody Harrelson gör sig utmärkt som alkoholiserad sheriff, faktiskt så trovärdigt att han halvvägs genom filmen förefaller ha fått en stroke. Han är rolig i hela sin superamerikanska framtoning, men hans karaktär får en irriterande mittemellan-plats i filmen som inte riktigt fyller någon funktion.
Det är glädjande att se att så många av filmens biroller har utsetts till kärleksbarn, vilket på ett både ovanligt och överraskande sätt välkomnar alternativa historieutvecklingar. Men annars verkar ett tema för filmen vara en inkonsekvent tempoväxling som känns trött snarare än motiverad.
Hollywoods tvåtimmarstrend lär vara här för att stanna, men Triple 9 är ett relevant exempel på en film som hade blivit dubbelt så bra om en halvtimme klipptes bort rakt av.
