The Trip handlar om två rätt rika, välrenommerade skådisar på dekis. Steve Coogan och Rob Brydon åker omkring på den engelska landsbygden och bedömer stjärnkrogar för The Observers räkning.
De gillar inte varandra, men extremversionen av ”gratis är godast” för dem samman ändå.
Tröttare människor får man leta efter. Dekadensen är total. De orkar inte ens supa sig fulla. De äter pilgrimsmusslor på Michelinkrogar som en annan äter chips. Samtalen mellan dem är inte särkilt djupa och slutar bara med att de gör olika imitationer av Al Pacino, Sean Connery, Woody Allen och Hugh Grant. Och Coogan har ett förhållande på glid och ligger med diverse receptionister utan att vakna leende.
Det är finstämt. Många toner träffar rätt, om åldrande, kändisskap, bekräftelsebehov, kärlek och sex, berättat i en dimmig lite fettig hinna. De här kändismännen svävar upp som ballonger på det skotska hedlandskapet. Det är fan rörande. De är i det blå.
Om filmen skulle vara kompatibel även med två bedragande kvinnor är en fråga utan svar. Jag skulle älska att se Goldie Hawn eller Sandra Bullock eller Julia Louis-Dreyfus sitta och vara slappt ärliga, ta lyxmat för given, vara lönniga, men ändå få ligga. Den filmen skulle dock ha mer gemensamt med Star Wars än The Trip. Den typ av mänskliga kvinnor är nämligen mindre trovärdiga i Hollywood än att någon talar baklänges.
