Långfilmsdebutanten Olof Spaaks projekt har förlitat sig på insamlingar och privata finansiärer, vilket fått Trädgårdsgatan att framstå som en kaxig uppstickare vid sidan av etablissemanget. Kanske har Svenska filminstitutets vägran att gå in med stöd rentav varit till gagn för ambitionsnivån? Som åskådare är det i alla fall lätt att imponeras av det retrodoftande fotot och de eminenta skådespelarinsatserna. Simon J Berger gör en fläckfri insats som den godhjärtade familjepappan Peter som likt förbannat inte kan hålla tassarna borta från kanylen. Även Karin Franz Körlof (Den allvarsamma leken, Vår tid är nu) imponerar som den prostituerade Linda, som i ett plötsligt infall av självinsikt tvingas bära hela familjen på sina axlar.
Det är i Linda och Peters smutsiga kamp för att hålla ihop familjen som filmen gör sig bäst, även i skildringen av barnen. Inte minst av sonen Eric (Emil Algpeus) som slits mellan pappan som är heroinist och en mamma som bildat ny familj med en ultrakristen pedant – två vitt skilda världar, men vilken är tryggast? Tyvärr lyckas filmen aldrig omfamna detta perspektiv fullt ut, för rätt som det är har den kastat sig ut i en annan riktning med frågetecknen kvar på stationen. Även på andra områden spretar filmen. De ”nutida” scenerna på begravningen är inte alls lika välspelade som minnesskärvorna från Österlen, och tillför inte särskilt mycket till handlingen.
Förmodligen hade filmmakarna tjänat på att bena ut vem som är berättelsens protagonist. Karaktärerna tycks tävla om den rollen, och när åskådaren inte vet vem den ska relatera till är det också svårt att få grepp om vilket budskap som ska bäras med från bion. Man blir flugan som kryper på karaktärernas väggar men aldrig inpå bara skinnet. Det är realistiskt men lite ytligt, ungefär som en Ikeareklam med väldigt mycket samhällspatos. Synd, för i mer fokuserat skick hade den i stället kunnat vara en ny Kvarteret Korpen.
