Toy Story 2

Okej, jag lägger mig platt för en sak: jag är imponerad över vad de kan göra, trots att vi sett det tidigare i föregångaren och i filmer som [I]Ett småkryps liv[/I] och [I]Antz.[/I] Men säga vad man vill om datoranimerat, och det har hänt mycket på de år som gått sedan ettan slog publiken med häpnad som den första heldatoranimerade långfilmen, men det är fortfarande ganska platt och hackigt. Och vi ska inte glömma en viktig bisats i det hela: tecknat är fortfarande både roligare, vackrare och framför allt mer levande. Sitter och häpnar över tekniken gör man dock oundvikligen, men det hindrar inte att det fortfarande är den gamla goda handlingen som är huvudpoängen. Och den tar oss tillbaka till lille Andys barnkammare, där leksakerna får liv så snart dörren stängs om dem. Huvudrollerna har den lilla träcowboyen Woody och hans plastige vapendragare Buzz Lightyear. Men en fet man med dubiös moral har kidnappat Woody från tryggheten hos Andy och ska sälja honom för dyra pengar till ett japanskt museum. Sensmoralen handlar dock inte om att japaner är onda människor, utan snarare om att man inte ska svika sina vänner. Vare sig det gäller en docka som gått sönder, eller en leksaksägare som en dag ska växa upp. Mer än ett barn lär få sitt redan dåliga samvete påspätt över det en gång älskade kramdjuret som numera ligger och skräpar i ett hörn. Visserligen är slit och släng ingen helt bra metod, åtminstone inte ur ekologisk synvinkel, men saker förändras, barn växer upp och leksaker hamnar på vinden. Oundvikligen. Att leksaker är en av samhällets mesta uppbärare av genderklichéer är ingen nyhet. Man kan kanske inte begära att [I]Toy Story[/I] ska revolutionera världen, men jag hade önskat en glimma ironi, ett tecken på att man insett att det är dumt som spån att tjejer alltid måste vara fega blonda pinuppor med inget annat i sinnet än skönhet och att hålla potatisen varm till dess muskelmannen kommer hem. Nu finns det faktiskt en Pippi bland alla [I]Toy Storys[/I] herdinnor och barbisar, men även hon behöver i slutändan räddas av en stark manlig arm. Ja, jag vet inte, det kanske är onödigt dumradikala invändningar mot en välgjord film, men det stör mig. Och det stör filmen. (Premiär 4 februari)