Första scenen i bröderna Dardennes nya film Tori och Lokita sätter tonen direkt. Kameran vilar på Lokita (Joely Mbundu), den ensamkommande tonåringen och flyktingen från Kamerun, som inför de belgiska myndigheterna ska bevisa att hon är syster till Tori (Pablo Schils), den yngre pojken från Benin. Han försöker lära henne fraser från det språk han talar för att de ska blir trodda. En lögn som snabbt genomskådas. Men vi får aldrig se myndighetspersonen. Bara höra hennes avmätta röst som avslår Lokitas uppehållstillstånd.
Inte bara sviks Tori och Lokita av myndigheterna. Hela samhället sviker dem. De som de båda ungdomarna langar knark åt slänger ur sig rasistiska tillmälen och sticker till dem ett par euro för deras jobb. Det är bara billig arbetskraft för dessa män, inte mycket mer. Den skrupelfria flyktingsmugglaren vill ha betalt för syskonens resa från Italien. Ingen verkar vilja hjälpa. Senast jag på film såg en sådan undfallande vuxenvärld se på unga flyktingar på ett sådant kallt och brutalt sätt var i Lilja 4-ever (2002).
Likaså är de unga stjärnorna i Tori och Lokita, båda lysande amatörskådespelare, helt utlämnade till varandra men deras relation är varm. De ställer upp för den andra alla sätt. Lokita har utstått mycket. I hennes sammanbitna persona finns både sorg och allvar. Hon är beredd att förnedra sig, både utsätta sig för sexuellt och fysiskt våld, för att få stanna och kunna skicka hem pengar till sin mamma och syskon. Tori är ett litet charmtroll. Liten och envis som ställer upp för sin ”syster”. Han är en explosion av kreativitet och jävlar anamma.
Det är en mörk berättelse med mycket svärta, kanske till viss del en uppgörelse med Belgiens koloniala arv. Eller ett urklipp av flyktingars vardag i ett nutida Europa. Förutom ett par platta porträtt av kriminella fortsätter bröderna Dardenne, likt regissören Ken Loach, att på ett realistiskt sätt utforska människor på ytterkanten. Vad som dock slår extra hårt här är att det är berättat ur de ungas perspektiv. Man kan helt enkelt inte att värja sig. De befinner sig i en nedåtgående spiral i ett cyniskt samhälle men det är inte helt igenom svart. Det band de har kan ingen klippa.
