Titane handlar om en psykopat. Om en kvinna med en titanplatta i huvudet och en brandman med steroider i rumpan. Två vansinnen som möts. Att skriva mer vore att spojla för mycket. Samtidigt är Titane en film som motsätter sig alla försök att enkelt summeras i en enda mening. Antitesen till en amerikansk blockbusters log line. På årets filmfestival i Cannes vann filmen Guldpalmen och Julia Ducournau blev därmed endast den andra kvinnliga regissören att vinna filmvärldens kanske mest prestigefulla utmärkelse.
Att den vann är inte överraskande, Titane tillhör en väldigt specifik genre av film. Filmerna i genren kan skilja sig på alla tänkbara sätt, men en sak har de gemensamt – de är festivalfilmer. Vissa skulle kalla dem konstfilmer, andra pretentiösa och svårtillgängliga, åter andra visionära och utmanande. Och om det är något Titane är så är det utmanande. Både i handling – du finner dig mima ”What the fuck…?” i tid och otid åt vad som händer på duken – och i fysisk upplevelse. Epitetet ”body horror” har slängts på filmen, men det här är ingen köttfest à la David Cronenberg.
Visuellt bjuder Julia Ducournau på ett slående bildspråk och Agathe Rousselle och Vincent Landon är inget annat än enastående i huvudrollerna. Om filmen inte vunnit Guldpalmen hade Agathe definitivt dragit hem sitt eget pris (festivalens regler tillåter dock inte detta). Men manuset? Det är av det slag där man älskar ifall man varit med under pitchen.
Titane är inte en lätt film, det är till och med svårt att säga om det ens är en bra film, men visst berör den. I slutändan är det kanske inte så intressant ifall filmen lyckas med sina normlekar och det mardrömslika hopkok som är dess handling. En festivalfilm är inte för alla. Alla filmer är inte för alla. Titane är det definitivt inte. Men om du söker efter en film som ska utmana dig, överraska dig. På gott eller ont (och ont kommer det att kännas). Då finns det en om en kvinna med titan i huvudet, och en brandman med steroider i rumpan.
