Det finns en visuell sorg i Davy Chous drama Tillbaka till Seoul. Långa vackra tagningar eller tänkvärda närbilder. Den sydkoreanska huvudstaden har aldrig känts så ensamhetsframkallande och övergiven. Och så ses den ur huvudpersonens synvinkel.
Något har dragit Freddie (Park Ji-min) till Seoul. Som liten adopterades hon av en fransk familj men vill nu söka sina rötter. Hon är verkligen lost in translation. Språket och kulturen är henne främmande. Mötet med hennes koreanska fader blir verkligen en kulturkrock. Hennes franska föräldrar känner sig svikna då de hade velat gör resan till Seoul tillsammans med Freddie. Relationen med hennes vänner och pojkvänner verkar hon bränna eller lämna.
Det är ett intressant grepp att skildra adoption på. Frågan är om det blir för konstnärligt. Det är som sagt ett fint foto och musik som suggestivt suger in en i Freddies värld. Men det kanske står ivägen för en berättelse som många känner igen sig i. Park Ji-min är en duktig skådespelare men lite för oprövad att bära en hel film. Jag har ibland svårt att förstå hennes känslor, om jag ska tolka henne som självisk eller uppgiven, sorgsen eller bitter, elak eller likgiltig. Filmen hoppar också framåt i tiden men vad för funktion det fyller förstår jag inte riktigt. Dels handlar det om att jag har svårt att just se Freddies förändring, dels om man hade stannat i mellanrummen kanske kunnat besvarat de frågor filmen ändå ställer. Eller de frågor den ger upphov till.
Ändock, det är ett aktuellt tema som filmen behandlar. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av Freddies första möte med sin biologiska familj. De försöker förklara att det var en annan tid när hon lämnades bort, att de alltid saknat henne och den tydligt bottenlösa skam hennes biologiska pappa alltid burit med sig är vemodigt tung. Skakande och trovärdigt.
