Vad nu!? Otaliga filmälskare ruskar likt yrvakna Mumintroll på sina krumma kroppar. Något har väckt dem ur en lång dvala. Något som med sin frånvaro har fått vissa att hylla amerikansk Hong Kong-action och andra voluminösa sjabrak som årets filmer. Något, i denna tid, synnerligen ovanligt.
En riktigt bra svensk film.[P][/P]
Detta känns oerhört skönt att skriva. För olikt vad en del tror, finns det få saker som gör en svensk kritiker så glad som när han får anledning att rosa en svensk film. Varför skulle patriotismen vara svagare på detta område än inför det svenska fotbollslandslaget i fotboll (okej, räkna bort sista Estlandmatchen, och den föregående också). Visst gnäller man när Tommy Svensson hellre visar ståndaktighet än byter ut en uppenbart matchtrött Dahlin eller när Ravelli vid fatala tillfällen får för sig att han ska gripa in i försvarsarbetet med en karatespark. Men allt bottnar i en vilja att se en god prestation som inspirerar resten av de aktiva i aktuell bransch till engagemang och kanske framtida stordåd. Och naturligtvis att få åtnjuta en gnutta god eskapism alternativt realism.[P][/P]
Talet om ytterligare en svensk Short Cuts, efter Daniel Bergmans Svenska hjältar, börjar bli rätt tjatigt men låt oss i alla fall slå fast följande: av två försök att skildra Sverige av idag, meddelst uppbruten berättarstruktur, har enbart en lyckats. Klasskillnaden är uppenbar men kanske inte värd att diskutera som sådan. Klart är att Daniel Alfredson har fått sig tilldelat ett snillrikt manus (skrivet av Hans Renhäll) som med finess kringgår det flesta av de klichéer och stereotyper som brukar följa med en genre som försöker ta pulsen på Sverige.
Referensen till Raymond Carver (vars noveller alltså stod modell för Robert Altmans ovan nämnda storverk) må vara i överkant positiv men det raka, person-fokuserade bildberättandet och den inneboende svärtan i filmens olika noveller gör ändå att det är dit mina associationer går. Filmens olika huvudkaraktärer - två skinheads, en invandrare, två till synes vanliga svenska par och två skolungdomar - bär på sedan länge uppdämda aggressioner, en vrede över tingens beskaffenhet, som tar sig udda uttryck och slutligen erupterar vid "fel" tillfällen.
Vi skönjer här en moral som mer är baserad på kaosteorin än socialstyrelsen vilket naturligtvis också är upplyftande. Med hjälp av en imponerande tidsförskjutning i dramat, eller möjligtvis en tidsloop, ser vi med större skärpa hur en persons till synes oskyldiga handling kan leda till ruin för en medmänniska. Fläskkvarettens dissonanta musik kompletterar den suggestiva stämningen, som enbart vid ett fåtal tillfällen skingras på grund av en lätt övertydlighet. Ett fåtal tillfällen, som sagt. Annars är engagemanget på topp och vid eftertexterna önskar jag bara mer av samma vara.[P][/P]
Till och med skådespelarvalet känns friskt. Vid sidan av mer kända namn som Tintin Anderzon och Thomas Hanzon radar Alfredson och kompani upp en räcka mer eller mindre okända aktörer som alla bär fram sina roller med förvånansvärd pondus. Vad vi ser är helt enkelt ett bra exempel på vad gott lagarbete kan skapa. Renhälls redan från början, får man anta, trovärdiga figurer utmanar i skådespelarnas och Alfredsons händer våra fördomar om hur en viss sorts människor borde bete sig, och på vilka bevekelsegrunder de gör det.[P][/P]
Jacob Nordenson som den extremt koleriske och tragikomiske Kent har fått den tacksammaste rollen men spelar aldrig riktigt över, även om det är nära ibland. Hans totala uppgivenhet och oförmåga att uttrycka det i för oss andra förståeliga ord - han har inget riktig koll på vardagliga uttryck - är hysteriskt underhållande. Det här är killen som tycker att hela livet är på väg ner i sopnedkorgen.Man tackar för överraskningen - och framförallt kanske för en berättarglädje som lägger en skylande slöja även över de få svackor som ibland gör sig gällande.
Segern är vår.Skådespelare:
Regi:
