De fick sina första chanser i kultserien Freaks and Geeks (1999), sina genombrott i Knocked Up (2005) och har sedan dess haft fria händer i Hollywood med både toppar (Superbad, Pineapple Express, Tropic Thunder) och dalar (Your Highness, The Green Hornet) som följd. Säga vad man vill om dem, men Judd Apatow-klanen har tagit sin weed-humor och förvandlat det till ett av den amerikanska filmindustrins mest säkra kort.
This is the End kan närmast beskrivas som en hyllningsfilm, av och till upphovsmännen. Däri ligger så klart en rätt ofräsch självgodhet, men de känner till sin publik, har stor självdistans och låter filmen präglas av någon slags the-band-got-back-together-känsla. Alla spelar snedvridna versioner av dem själva och vad som börjar med en rätt ordinär hemmafest omvandlas snart till en av årets mest befängda filmupplevelser. Lavasprutande avgrunder som sväljer världsartister? Homoerotiska demoner? Absurda gästspel från Emma Watson och Channing Tatum? This is the End är exakt det den utger sig för att vara – en löjlig, men lyckad kaotisk komedi.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.
