I The Whale spelar Brendan Fraser den sjukligt överviktiga läraren Charlie. Han arbetar alltid hemifrån och har stängt av sin webbkamera så att hans studenter inte ska kunna se honom. Det är en obehaglig transformation - filmens makeup är Oscarsnominerad - att se Charlie äta sig mot döden. Han söker en relation med sin dotter som motvilligt går med på att ha kontakt med sin far i utbyte mot pengar och hjälp med skolarbetet.
Filmens regissör Darren Aronofsky har tidigare regisserat bland annatThe Wrestler (2008). På liknande sätt gjorde skådespelaren Mickey Rourke en comeback och nominerades även han för en Oscar för bästa manliga huvudroll. Men likheterna slutar inte där. Båda filmerna handlar om trasiga män som tappat kontakten med sina döttrar. Men där The Wrestler genomgående både hade bra manus och skådespeleri så når The Whale inte upp till samma nivå.
Charlie är fånge i sin lägenhet där hela filmen utspelar sig. Filmen bygger på en pjäs av filmens manusförfattaren Samuel D. Hunter och det blir i sig tyvärr lite väl mycket teater. Någon återblick utanför lägenheten i en drömsk scen finns med. Men val av spelplats gör att handlingen stannar upp och att scenerna blir ibland repetitiva. Visst gör Fraser en stark roll där vi kommer bortom hans fetlagda kropp men det blir ändå för kletigt, för överdrivet och för mycket Hollywood. The Wrestler hade en skitig realistisk känsla medan The Whale känns lite väl melodramatisk.
Frasers uppenbarelse är också bara maskjobb och kostym vilket förtar äktheten i filmen. Jämför exempelvis med Gabourey Sidibe, som spelade huvudrollen i Precious (2009). Hon var både naturligt stor i kroppen och en begåvad skådespelare. Jag fastnar dock för Hong Chaus tuffa men ömmande sjuksyster. Hon besitter samma styrka som i hennes roll som politisk aktivist i Downsizing (2017). Helt klart värd sin Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll.
Aronofosky gör ofta filmer med teman om människor som lever utanför samhället eller utforskar människans inre. The Whale är dock för mycket saga med övertydlig symbolik i scenografin. Det saknas dessvärre den trovärdighet som hans tidigare filmer haft.
