The Walk har beskrivits som en kärleksförklaring till sjuttiotalets Paris och New York. I verkligheten nöjer den sig dock med att vara en kärleksförklaring till en reproducerad och stereotypiserad klichébild av sjuttiotalets Paris och New York.
Följaktligen består Paris av Jane Birkin-pastischer som spelar gitarr och sjunger med späda röster från gathörnen, när de inte låtar någon pajas på enhjuling lura dem till pittoreska Bistros á Lady och Lufsen. I New York lever bara streetsmarta working class heroes eller hippies vars existensberättigande går ut på att berätta hur höga de är i varje scen. Men uslast av allt är ändå faktumet att karaktärerna hela tiden måste påtala varför de pratar engelska trots att de är fransoser (alla förklaringar är lika krystade).
I rollen som Philippe Petit gör Joseph Gordon-Levitt tolkningen att franska nycirkusartister beter sig lika plastigt och muntert obehagligt som hubbotarna i SVT:s sci-fi-serie Äkta människor. Precis som i Polarexpressen vill Robert Zemeckis i alltför hög utsträckning skapa ett trivsamt och fantastiskt äventyr när Petit får för sig att gå på lina mellan tvillingtornen. Något som är svindlande utan att någonsin bli riktigt farligt. Alltså irriterade och tråkigt.
