Många pandemi-hemjobbare har säkert, likt James Stewart i Hitchcocks Fönster åt gården (1954), börjat forma sig en mental relation till grannarna tvärs över gatan. Små ledtrådar kring rutiner och inredningsval kan skvallra om vad de jobbar med eller om hissen verkligen går hela vägen upp. Kanske går de obrytt nakna genom vardagsrummet eller låter julstjärnan hänga kvar året om. Denna sortens dockskåpsdramaturgi spinner skaparna bakom fluktarfilmen The Voyeurs vidare på – och höjer snabbt insatserna till vettlösa nivåer.
Ett ungt par flyttar in i ett drömloft i centrala Montreal och noterar med bums att deras stora fabriksfönster vetter rakt mot grannhusets lyxvåning där en vältränad flickfotograf lever med sin modellflickvän. DJ-hipstern Thomas och optikern Pippa har knappt hunnit tugga i sig flyttpizzan innan de fått bevittna en första, av många sexakter – och de lyckas inte titta bort. Allra svårast att slita blicken från Kanadas Bingo Rimér har optikern Pippa, spelad av Euphoria-bekantingen och The White Lotus-tonårsbitchen Sydney Sweeney. Fredagskvällarna spenderas snart i soffan med öl och kikare, men vad händer med deras egen relation när vardagsrumsgolvet förvandlas till ett stasikontor?
Manusförfattaren och regissören Michael Mohan öppnar The Voyeurs genom att låta oss smygkika på Pippa i underklädesbutiken innan hon demonstrativt drar för skynket. Att välja voyeurism och blickens lustar som dramaturgiskt drivmedel är ett tacksamt grepp inom fluktarnas konstform nr.1, populariserat av såväl David Lynch som Brian De Palma. Nog krävs viss finess för att lyckas skapa en air av sexy tension under ett besök hos optikern, men räcker det för att få till en renässans för den dammiga erotiska thrillern? Inte på långa vägar.
Att interiörerna pryds av balla posters från Antonionis tematiskt besläktade klassiker Blow-up (1966) eller att klipparen flörtar med Buñuels Den andalusiska hunden (1929) är sannerligen en klen tröst då de finniga filmvetare som sytt ihop detta smygkikar-spektakel har utgått från att stora bröst ska täcka hålen i deras barservettsmanus. För någonstans mellan Mohans akademiska pretentioner och sömniga sociala medier-allusioner börjar The Voyeurs okontrollerat att kantra. Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker som skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp. Alltsamman skenar raskt mot ett magsårsframkallande klimax.
Vad som må ha hisspitchats som en sexig De andras liv för instagram-generationen tar istället formen av en cursed konstutställning över strömningserans mest vårdslösa återupplivningsförsök av förlorade filmgenrer. Och det värsta är allt är att vi tvingas se på.
