I en profillös amerikansk småstad post andra världskriget ser Maja (Noomi Rapace) hot bakom varje gathörn. Hon söker igenom sina omgivningar med skräck i blicken. En reslig man ses gång på gång runt de öde gatorna och Maja börjar följa efter honom. En hammare i ansiktet senare visar sig mannen vara schweizaren Thomas Steinmann (Joel Kinnaman), men Maja är övertygad om att hans sanna identitet är den tyske officer som våldförde sig på henne under kriget. Han blir inlåst i källaren tills dess att Maja och hennes make ska börja förhöra honom.
Att en thriller har Hitchcocks ande vilande över sig är kanske den mest nötta säljfrasen någonsin. Begreppet är böjbart, det kan lika gärna syfta på tilltaget användande av subjektiv kamera, som i en De Palma, eller voyeuristisk perversion, som i Patrice Lecontes Den fula gubben. Men beskrivningen gör sig ändå oväntat bra när det kommer till Yuval Adlers The Secrets We Keep.
Den är spännande på samma gång som den är oroande med sitt tillspetsade koncept, använder ett smygande kameraöga i nagelbitande spänningssekvenser och berättelsen erbjuder flera möjliga förklaringar. Maken undrar hur Thomas skulle kunna vara SS-officern, när det finns på papper att han jobbade i Zürich under hela kriget? Det var inte ovanligt att nazister bytte identitet efter kriget, kontrar Maja. Filmen engagerar mellan raderna.
The Secrets We Keep tappar när den ägnar sig åt billiga tillbakablickar från kriget, som i sin fragmentation påminner mer om Criminal Minds är spänningens mästare. Konceptet är redan sensationalistiskt nog med en möjlig SS-man med bakbundna händer i källaren. Det behövs ingen extra krydda.
Allt som allt hade The Secrets We Keep kunnat vara en dussinfilm i Hitchcocks filmografi. Det är mer än gott nog.
