När de självcentrerade och avdankade Broadwaystjärnorna Dee Dee Allen (Meryl Streep) och Barry Glickman (James Corden) ser sin påkostade föreställning läggas ner, fattar de tillsammans md en ballerina (Nicole Kidman) och en musikalartist (Andrew Rannells) ett hastigt beslut om att vända den negativa publiciteten. Vad passar bättre än att offentligt stötta en homosexuell tonårstjej (Jo Ellen Pellman) vars konservativa skola i Indiana ställt in den årliga skolbalen bara för att hon vill ta med sig sin tjej till dansen?
Musikalen The Prom är en relativt nyskriven sådan som uppmärksammats och prisats på Broadway och för Netflix regisserad av den flitige manusförfattaren och producenten Ryan Murphy (känd för bl.a. tv-serien Glee). Man skulle kunna tro att en påkostad filmatisering som denna vore det bästa botemedlet mot en mörk pandemikväll i mitten av december. Och visst finns här ljusglimtar, så som en aldrig sinande svulstighet i starka färger, glitter och glamour samt ett medryckande och imponerande engagemang av skådespelareliten signerad Streep och de andra.
Men trots överflödet saknar The Prom förmågan att bli något annat än en flamsig story. Kanske ligger problemet i själva premissen, en inställd skolbal klingar i en svensk kontext sällan med samma eftertryck (även om det just i denna tid går att leva sig in i). Budskapet om allas lika värde och rätt till att älska den man vill är både viktigt och fint, men presenteras typiskt nog i en allt för härligt bubbelgumsrosa och intetsägande förpackning.
De eviga hyllningarna till teatern och de stora känsloutbristande uttrycken (ibland lite väl stora), skämten om showbiz, Tony Awards och elitskolan Juilliard känns onekligen välbehövliga i en tid där allt det där är inställt. Men kvicka skämt räcker tyvärr inte. För den som har svårt för plötslig stämsång och obligatoriska gruppdanser i gymnastiksalar är The Prom inte rätt film. Och för oss andra, är den ännu en flamsig musikal som med viss möda går att tugga i sig.
