Någonstans på Östeuropas landsbygd försöker en ensam liten pojke vandra hem till sina föräldrar, efter att hans moster plötsligt dött sittandes i en stol på gården dit han blivit skickad under andra världskriget. På sin vandring möter han hat, ilska och illvilja nästan varthän han går. Allt som oftast blir han utnyttjad för andras gagn innan han kastas vidare i klorna på nästa grymhet. Misshandel avlöses av sexuella övergrepp som fortsätter i mordhot och så går det runt runt. Turen, slumpen, är inte direkt på hans sida om vi säger så. Ändå lyckas han alltid överleva på ett eller annat sätt.
I nästan tre timmar får vi följa pojken på hans resa, både den yttre och den inre. När han hamnar hos den låtsas-troende bonden som visar sig vara pedofil, när en av de få välmenande hänger sig själv i sorg, när han duckar nazistens kula genom att börja putsa dennes skor. Även om allt som pojken får utstå från andra är starkt och rått, är det vad som händer inuti honom som svider mest. Om det yttre är ridån, är det inre själva akten. Hur han sakta men slutligen går från misshandlad djurälskare till djurplågande mördare. För att ha en så central roll i filmen går pojken namnlös och nästintill stum genom större delen av filmen. Vi får aldrig riktigt komma honom nära. Och snarare än sympati utvecklas istället ett allmänt lidande.
The Painted Bird är med andra ord inte en film för den fege. Scenerierna och de rätt grafiska gestaltningarna drar en in i ett slags laglös dimension som gör att en nästan hajar till när Stellan plötsligt dyker upp i SS-kostym. Vad som däremot mattar av är fyra nyanser av grått och alldeles för många stillsamma panorerade scener som är tänkt ska sätta ton men istället bara tröttar ut. Det blir för tillrättalagt, nästan pretentiöst. Det blir lite väl mycket Akademi Valand.
