I den sliskigt glimrande och våldsamt flummiga modesatiren The Neon Demon ser vi Nicolas Winding Refn, filmvärldens porrigaste parfymreklamssurrealist, syna den skoningslösa skönhetsbranschen i Los Angeles.
Med hjälp av medförfattarna Polly Stenham och Mary Laws skiftas det från besattheten av maskulinitet i Bronson och Drive till ett mer feminint fokus, men Refn-fans lär känna igen sig när det bjuds på geometriska mindfucks, spänstiga äckeleffekter och tillräckligt med neonfärger och blixtrande ljuseffekter för att framkalla epilepsianfall på en housefestival.
Elle Fanning har tidigare imponerat i filmer som Somewhere, Super 8 och Ginger & Rosa, men slår verkligen ut vingarna i huvudrollen som den föräldralösa och oskuldsfulla 16-åringen Jesse, vars gudabenådade ”it”-factor snabbt gör henne till måltavla för en lika avundsjuk som pervers omgivning.
I rask takt har Refn kommit att dränka sina psykosexuella bilder i kontrastrika primärfärger, vilket troligtvis beror på hans färgblindhet i kombination med en kärlek till italiensk genrefilm. Ihop med elektronisk musik, återigen komponerad av Cliff Martinez, blir resultatet drömskt. Minst sagt. Berättandet sker i ett slags koreograferad impuls med högst stiliserat skådespeleri, vars poser och långsamma rörelser bakar kryptisk lyckokaka av varenda liten replik. Allt detta bidrar till ett svävande obehag som trots det bländande snygga tränger sig djupare än Refns parfym- och spritreklamer.
Resan in i perfektionismens underland följer ingen tydlig dramaturgisk logik. Stämningen trappas dock upp något när Jesse lär sig interagera med de märkliga neontrianglarna, snappar upp divaspråket och vågar sig på att stirra in i djävulens fotoblixtrande vitöga utan att blinka. Ibland går catwalken lite väl på autopilot, men är tillräckligt febrig för att bjussa på ett skönt rus.
