Tom Cruise springer. Tom Cruise ser förvirrad ut. Han springer lite till. Han ser än mer förvirrad ut. Släng in en sjukt snygg actionscen, uppfriskande men alldeles för få humorinslag och ett manus någon snott från några fan boys till tonåringar så har ni The Mummy Impossible.
Arton år har gått sedan Brendan Fraser och Rachel Weisz charmade oss i Mumien. Nu när Universal bestämt sig för att haka på trenden att skapa ett så kallat filmuniversum av sina monster så är det såklart dags för ännu en nyversion av klassikern från 1932. I denna nytappning är det egyptiska drottningen Ahmanet (Sofia Boutella) som återuppväcks av lyckosökaren Nick Morton (Tom Cruise) som drar på sig en förbannelse på köpet.
När man ser The Mummy så får man känslan av att man sett det hela förut – de har kopierat och härmat andra tidigare filmer att det är väldigt lite som är nytt eller spännande. Dessutom förklaras det konstant – det känns som att filmen består till hälften av exposition, flashbacks (ibland till repliker som skedde bara några minuter tidigare) och narration. Än värre blir det när karaktärer ska prata med varandra, så fort det förekommer någon form av dialog så börjar det rycka i benen och försöker övertala resten av kroppen att springa ut ur biografen.
Filmen är dock långt från att vara en katastrof, en skön matinékänsla infinner sig då och då, flygplansscenen är som sagt fantastisk och ibland får de till en riktigt härlig blandning av humor och skräck – när de inte är förvirrade över vilket ben de ska stå på. Om filmmakarna varit mindre fokuserade på att bygga upp ett filmuniversum så hade The Mummy inte blivit en av Tom Cruise sämsta filmer.
