The Lodge

Midsommar blir till midvinter när den legendariska skräckstudion Hammer Films närmar sig familjetrauman och arthouse-skräck i Ari Asters fotspår. Föreställ er de kalla kårarna från Hereditary i en vinterstuga utan varken el eller värme. Där har ni julhelgen för de unga syskonen i The Lodge, som finner sig insnöade i ett avlägset vinterland med sin psykiskt labila, blivande styvmor efter att pappan behövt åka iväg på jobb. I takt med att stugstämningen blir allt frostigare kryper skakande hemligheter från det förflutna fram och förvandlar julefriden till en regelrätt mardröm. 

Veronika Franz och Severin Fiala, österrikarna bakom Goodnight Mommy, är tillbaka med en synnerligen atmosfärisk skilsmässorysare där en magnetisk Riley Keough (American Honey) återvänder till husskräck av It Comes at Night-kaliber.  

 

Med en kall Kubricksk grundton, dränkt i sorg och paranoia, kan The Lodge nog upplevas lite väl infrusen för att tilltala den breda popcorn-publiken. Men de som dras till mer utmanande, minimalistisk sorge-skräck, där även karaktärerna är skräckfinsmakare (de kollar på The Thing), kan sluta leta. Likt i John Carpenters -82-klassiker utgör det ödsliga vinterlandskapets tystnad en passande fond till det uppdämda ångestdramat i husets innanmäte, där ett beslöjat, gråblekt foto fångar karaktärerna, i klaustrofobiskt trånga bildkompositioner. Det är skräckfilms-finsnickeri av högsta märke.

 

Trots den stiliserade formen är innehållet inget nytt, men vad gör det när vissa passager isar in i märgen? Då rysargenrens renässans-regissörer Ari Aster, Ti West och Robert Eggers redan stakat ut ett vinnande spår för vår tids atmosfäriska akademiker-skräck, kommer Fiala & Franz bra långt genom att bara ta rygg och glida med. Varje ny skräckfilm måste inte nödvändigtvis vara en unik snöflinga om bara grunderna sitter och kuggarna hakar i varandra. The Lodge förpackar förtjänstfullt några av Ari Asters mest stilbildande grepp som en fryst färdigrätt. Det är bara att kliva in i biosalongen och tina upp.