Både David Fincher och Michael Fassbender har stått utanför rampljuset ett bra tag nu. Med sin senaste film Mank från 2020, en hyfsat intressant biografi om Herman J. Mankiewicz, tog Fincher ett steg iväg från sin traditionella stil, vilket utan tvekan alienerade delar av hans publik. The Killer är filmskaparens återkomst till högspänningsthrillers, vilket är mer än välkommet nu när det gått nästan tio år sedan han senast tacklade genren.
Fassbender, som inte gjort en långfilmsroll sedan 2019, får i The Killer agera stoisk yrkesmördare, en figur som känns skräddarsydd för honom. Hans kroppsspråk och minspel passar den iskalla mördaren perfekt, men ”The Killer” är ingen empatistörd psykopat, vilket skådespelaren också utrycker väl i sin karakterisering. Genom en inre monolog utforskas karaktären, hans världsbild och moral. Tankarna som narrativ drivkraft är till viss del klichéartat, men när händelser i berättelsen avbryter mördarens pretentiösa samtal med sig själv känns det nästan självmedvetet från manusförfattarens sida, och plötsligt blir greppet mer intressant än vid första anblick.
Dessvärre lyckas inte The Killer med att djupgående dekonstruera titelkaraktärens psyke. De analytiska dimensionerna överges kort in i speltiden och därefter övergår handlingen till en ganska tunn hämndhistoria. Turligt nog vägs detta upp av Finchers stilistiska regival, som gör att filmen är genomgående underhållande trots ett någorlunda underutvecklat manus.
