Leigh Whannels minst sagt fria omarbetning av H. G. Wells The Invisible Man är en på pappret frisk blandning av psykologisk thriller och ett slags rape-revenge-film med några kryddmått sci-fi i mixen. Men på bioduken rullas en tunn, i stort tillrättalagd historia ut, som först i en trött sista akt gör en ansats att vara vågad.
Elisabeth Moss spelar Cee, som i filmens öppningsscen flyr ett arkitektoniskt skrytbygge, komplett med Bondskurkslaboratorium i källaren, och pojkvän nedsövd i parets king-sizesäng. Pojkvännen, Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen), är utifrån sett en banbrytande pionjär inom optisk teknik, men hemmavid en både psykisk och fysisk kvinnomisshandlare. Flera veckor senare, inhyst hos helyllepolisen James (Aldis Hodge) och hans tonårsdotter Sidney (Storm Reid), känner sig Cee fortfarande otrygg. Inte förrän beskedet kommer att exet tagit sitt liv vågar hon släppa garden. Men lika snart märker hon av en närvaro som får henne att tro att Griffin i själv verket inte alls är död.
Kameraarbetet har flera förtjänster. Främst när sövande panoreringar, som minner om övervakningskameror, sveper över tomma ytor som för att väcka publikens förväntan på den titulära mannens osynliga handlag. Det är en bra setup för att symbolisera hur omgivningen vänder bort blicken när “manliga genier” går över gränsen. Men när osynliga smockor väl börjar flyga får Moss istället väl mycket att axla på egen hand. Ju våldsammare hon får sprattla ensam i bild desto tråkigare blir det. Till slut spiller våldet dessutom över i ett upptrissat läge bättre lämpat för någon blek imitation av Terminator 2 - Domedagen än en psykologisk thriller.
Då är Moss bättre som offret med jagad blick och kuvad hållning, misstrodd av en aningslös omgivning som tyvärr inte heller har mycket att erbjuda i fråga om motspel.
