Jorden har tagits över av utomjordingar, små parasiter som gjort människorna till sina värddjur. Genom våra kroppar utforskar de planeten. En dag fångas Melanie in. När hennes kropp invaderas inleds en inre kamp mellan henne och hennes inkräktare.
Handlingen drivs sedan huvudsakligen framåt av denna inre dialog mellan parasiten Wanda och Melanie. Detta schizofrena berättargrepp gör också The Host till ohotad hen på täppan när det gäller Bechdeltestet. Filmen är nämligen lite som en Babushkadocka där de två kvinnliga huvudkaraktärerna, inuti den kvinnliga karaktären talar om och med varandra. Det är alltså såhär det ser ut när författaren Stephenie Meyer tänker utanför den förgyllda Twilightlådan. Men lugn, bara lugn. Här rubbas inga cirklar i onödan. De viktigaste ingredienserna i framgångskonceptet är kvar såsom ung kärlek med förhinder, naturromantik och det numera obligatoriska triangeldramat.
Även om den här typen av tonårsfilm känns måttbeställd är en av storheterna med science fiction som genre dess förmåga att forma sig efter sin publik. För oavsett hur banal en film än är kan tolkningsmöjligheterna ändå vara lika oändliga som rymden. Det gör det fritt fram att se The Host som ett romantiskt rymdäventyr eller att göra den till en projektionsyta för alla de riktigt stora ekologiska, politiska, religiösa och filosofiska frågorna. Jag tycker nog att The Host ger publiken utrymme för bägge delar.
