En ökänd gangsterboss bildar ohelig allians med en nitisk snut för att sätta dit sadistisk seriemördare. Allt inspirerat av verkliga händelser. Det är premissen för Won-Tae Lees uppskruvade andra långfilm, vars engelska titel, The Gangster, the Cop and the Devil, säger en del om vad som är att vänta. Tempot är högt, den generiskt trista instrumentala rockmusiken skruvas upp i alltför många montagesekvenser och de tre huvudspelarnas moral vägs i form av quasiintelligent whataboutism. “Men durå?”, undrar den ene till den andre och tredje, osv.
Filmen inleds med ett kallblodigt knivmord som ska landa på den snuten Jungs bord. Gapigt spelad av Mu-Yeol Kim framgår det direkt att den bleka, men uppsluppna Dirty Harry-avynglingen är lika äcklad av andras korruption som han är redo att slänga ut regelboken genom fönstret. Fast i bilkö på väg till mordplatsen kan han varken låta bli att ge barnsliga uttryck för sin tristess eller hoppa ur bilen för att spöa på några hantlangare till gangstern Jang (Dong-Seok Ma).
Tanken på att få sätta dit den hänsynslöse Jang upptar varje vaken minut i Jungs liv. I alla fall tills det nya mordet visar sig vara en seriemördares verk. Något jungs överordnade vägrar inse. När Jang kort därpå, och av en slump, blir mördarens första offer att överleva en attack finner Jung sig motvilligt med en osannolik ny partner.
Det blir givetvis blodigt. Men fans av den våldsamma sydkoreanska filmvåg som svallat de senaste två årtiondena, och kanske främst präglats av regissörer Park Chan-wook, Kim Ki-duk och Kim Je-woon, lär bli besvikna. The Gangster, the Cop and the Devil är snarare polerad och platt än magstark eller provocerande. Won-Tae Lee tycks närmast lida av något slags Guy Ritchieåkomma. Det bjuds med andra ord på ett musikvideoestetiserat dussinvåld dikterat av en aldrig särskilt skräckinjagande eller fascinerande seriemördare. Var det någon som sa direkt-till-vod? Det är en klen tröst i coronatider.
