Den 18 februari 1952 går två oljetankbåtar itu i en våldsam storm utanför Massachusetts. Den ena oljetankbåten lyckas kalla på hjälp, men aktern av SS Pendleton har tappat all radiokontakt. Besättningsmännen som är kvar försöker desperat göra vad de kan för att vinna tid. En liten kustbevakningsstation i staden Chatham får reda på Pendletons situation och skickar ut en liten räddningsaktion, vilket senare går till historien som en av de mest lyckade (och dramatiska) kustbevakningsaktionerna i amerikansk historia.
Bernie Webber, väldigt träigt spelad av Chris Pine, leder aktionen från Chatham. Ombord Pendletons akter gör Ray Sybert (Casey Affleck) allt han kan för att sakta ner det oundvikliga. Om The Finest Hours ämnar reflektera verkligheten så finns det absolut två hjältar i denna katastroffilm: maskinisten Sybert framstår som ett outröttligt geni mot Webber som ger sig ut på beordrat självmordsuppdrag. Utöver detta förstår vi att Webber plågas av en tidigare misslyckad aktion, men ändå är glad för att han nyss blivit med tjej (Holliday Grainger) och ska gifta sig.
Men det gör liksom ingen skillnad. Det är som om man i sin iver att göra en realistisk skildring av räddningen glömt bort att göra film av den. Överdrivna, faktiskt osannolika ögonblick till en ständigt dramatisk musiksättning erbjuder gott om melodrama och ibland spänning – men absolut ingen engagerande karaktär eller paus.
The Finest Hours kan inte anklagas för att vara en överdrivet snygg svulstig produktion, men känns inte heller ”på riktigt” varpå publiken får nöja sig med en gammeldags sorts film. Det är ju kul med rörliga bilder liksom. Det enda som räddar den från totalt haveri är Casey Affleck och att den inte känns så lång som den är.
