En bit in The Estate kommer jag att tänka på 90-tals komedin Greedy. Likheterna mellan filmernas handling finns där med osympatiska släktingar som försöker roffa åt sig en äldre släktings arv. I The Estate är syskonens Macey och Savannas café konkurshotat och för att rädda det bestämmer sig syskonen för att försöka få arvet från deras döende och rika moster. Men det är flera släktingar som tänkt på samma sak. Där Greedy hade både fart och fläkt så står The Estate still. I stället tar man ett skämt och drar ut på det så mycket som möjligt. Det blir bara långsamt och tråkigt. Den egg som hade behövts finns inte där heller. Många gånger blir det också bara plumpt.
Sällan har jag hört ordet ”fuck” sägas så många gånger i dialog. Inte heller är det fräckt och roligt, som jag tror det på något sätt är menat att vara, utan mest tröttsamt och gapigt. Jag undrar om manusförfattaren sneglat på serien Simma Lugnt, Larry!. Där brukar det sväraras frisk, men det fungerar. Det då seriens manus är milsvida bättre och smartare än The Estates. Bruket av svordomar bekommer mig annars inte, töntigt bara.
Det är synd att det aldrig lyfter. Det är flera duktiga skådepelare i majoriteten av rollerna så möjligheten borde finnas. Toni Colette försöker så gott hon kan men har ingen att bolla mot. Jag ska inte skylla på skådespelarna i övriga roller, de har faktiskt inte så mycket att gå på. Det är kul att se Kathleen Turner i en liten roll som moster Hilda. Hade produktionen bara lånat lite från hennes svarta skilsmässokomedi Den vilda jaken på lycka kunde det blivit roligt på riktigt.
Det brukar komma ett antal dussinkomedier från USA varje år. De flesta går obemärkt förbi, några brukar vara roliga och andra lite småroliga. The Estate kommer inte ens med bland dessa.
