Stämningen i The Dead don’t die av Jim Jarmusch är exakt densamma som på Vasagatan i Stockholm en vanlig postsemestervardag under rusningstid. I filmen går de odöda runt menlöst och maniskt, tyr sig till saker de älskade medan de levde och kastar sig över allt i sin närhet i desperata försök att släcka kaffe- och köttörsten. Mätta blir de naturligtvis aldrig. När man sicksackar sig fram där vid centralen mellan vois och rullväskor morgon efter morgon skulle inte ens ett ufo kunna pigga upp zombiespektaklet; en förbipasserande och ruttnande Iggy Pop skulle på sin höjd få någon att lyfta en iphonekamera. Ganska ledsamt för att vara den så efterlängtade nya Jarmuschfilmen.
Ett ufo hämtar Tilda Swintons karaktär Zelda Winston, begravningsentrepenör och samuraj, efter att hon överlevt en zombieinvasion i den lilla sömniga amerikanska orten Centerville som liksom hela jorden drabbats av en i dessa tider mycket trovärdig klimatkatastrof. Ja, det är lika bra att spoila hela handlingen eftersom den livströtte Jarmusch tycks viska tittaren i örat att inget ändå spelar någon roll. Skotska kufen Winston är den enda kvinnoroll som varken blir hysterisk (konstapeln Minerva spelad av Chloë Savigny) eller dör handfallen (alla andra). Bill Murray och Adam Driver som spelar de flegmatiska lokalpoliserna Cliff and Ronnie får stå för en medioker autoironisk underhållning tillika misslyckad avrättning av zombier; följda av Night of the Living Dead- och Nosferatunörden Bobby (Caleb Landry Jones) och butiksägaren Hank (Danny Glover).
Trots den extrema kändistätheten, trots att alla mjölkar sina stereotypa karaktärer på hela filmhistorien och trots att alla är både väl förberedda för och på ett skönt sätt lättade eller till och med roade av apokalypsen blir The Dead don’t die aldrig mer än gubbgnäll och en filmisk plattityd, hur många blinkningar till popkulturen och hur mycket samtidsförakt den än innehåller. Inget utöver ögonbrynen lyfter.
