The darkest minds är en i raden av dystopiska YA-satsningar från produktionsbolag som hoppas på att ta över Hunger games succéfackla. Tyvärr är det inte just denna film som kommer att föra elden vidare.
Att dystopitrenden är stark är symptomatiskt för en generation som kanske kommer att få se mänskligheten utrotas. Om inte dagens unga, så deras barn. I The darkest minds har vi en ostoppbar epidemi, en minskande, åldrande befolkning, och förfallna shoppingcenter där det bara är att ta för sig av varorna i ett lekfullt glädjerus.
Huvudpersonen Ruby klassas som en “orange” – den farligaste typen av specialbegåvade barn, genom hennes förmåga att styra andra människor med hjälp av tankekraft. Hon försöker passera som en “grön”, en vanligare och inte lika farlig variant, men när hon förlorar sin täckmantel flyr hon från lägret och sluter upp med ett gäng ungdomar på rymmen i en skåpbil.
Spänningen i Rubys möten med diverse antagonister förtas av att hon ändå alltid kan lösa situationen med sin jedikraft. Det hon säger åt sina fiender att göra, det gör de, men soundtracket verkar ändå vilja berätta att det är mycket dramatisk varje gång. Faktum är att filmen överlag saknar spänning, trots explosioner, snabb musik och superkraftstrider mellan superkids. Detta för att det är oklart exakt vad som står på spel. Förutom att en scen av nöd måste följa på en annan saknas driv i historien. Det hela hjälps inte av de träiga karaktärerna och den obligatoriska, fnösktorra romansen mellan Ruby och den rediga, intetsägande manliga protagonisten, eller det påföljande urtråkiga svartsjukedramat.
Det enda sättet att hantera dystopins påträngande aktualitet är att se underhållningsvärdet i den, att berätta berättelser om dem som överlever mot alla odds, inte om de anonyma individer som katastrofen utplånar. Här blir den stundande apokalypsen fond för några förrymda tonåringars föräldrafria roadtrip genom USA. Fantasier om att vara “the chosen one” tillfredsställs, men inga djupare frågor väcks.
