Den sociala mediedystopin The Circle lyckas aldrig rivalisera skenet från mobiler, paddor eller laptopskärmar.
Det finns en idé om att medier rivaliserar varandra. Filmvetaren Paul Young har exempelvis hävdat att filmen alltid uttryckt en närmast fobisk ovilja mot andra, nyare medier. Youngs många exempel på mediefobiska filmer rymmer bland andra Elia Kazans Ett ansikte i mängden från 1957, där dagdrivaren Larry ”Lonesome” Rhodes blir en mediesensation över en natt. Det är en vass, satirisk uppgörelse med det stora hotet för den tiden: televisionen.
Under 1950-talet expanderades också den vita dukens vidd i ett krafttag att konkurrera med de mer kompakta dumburkarna. Idag är uppförsbacken kanske brantare då Young menar att filmen särskilt avundas datorers interaktiva gränssnitt. Om det senare skvallrar särskilt den plottriga estetiken i mediethrillern The Circle.
När Mae (Emma Watson) får jobb på internetjätten The Circle förändras hennes liv. Även om hon till en början känner en sund skepsis mot företagskulturens sektliknande kvalitéer är hon snart djupt tacksam för The Circles engagemang för hennes sjuka pappa. Innan hon vet ordet av är hon företagets ansikte utåt och följs dygnet runt av miljoner Circleanvändare från världens alla hörn.
Filmen, som baserar sig på en roman av Dave Eggers, presenter ett särskilt trött mardrömsscenario där bolag som Facebook, Google och Apple alla uppgått i ett fiktivt dito för att illustrera hur kontroll – statlig eller kommersiell – består också i internetålderns decentralisering. När den karismatiske företagsgrundaren Baily (Tom Hanks) pläderar för total uppkoppling, sammanlänkning och transparens vet vi instinktivt att sätta likamedtecken mellan total och totalitär.
Jag vill inte blåögt avskriva några Zuckerbergs socialt ansvar, lika lite som jag känner mig bekväm med hur min sökhistorik avspeglas i riktad onlineannonsering eller att någon skulle läsa min epost. Men filmen lägger sig trots dessa öppna dörrar ändå på en beklagligt låg nivå. I tider av ”fake news” och ”alternative facts”, där valda presidenter såväl som trollande tangentbordskombattanter ger uttryck för journalistförakt, hade det sektlika upplägget kanske lämpat sig bättre för att säga något om användarbeteenden istället för att servera ännu ett corporate creep med storhetsvansinne (även om Hanks är klippt och skuren för rollen). Särskilt i en tid som vikten av källkritik inte kan understrykas nog.
Men framförallt faller The Circle på sin avsaknad av filmiska meriter. Om den nu vill mäta sig med en uppsjö av interaktiva skärmar och gränssnitt framstår det närmast som ironiskt att ingen i produktion tycks ha slagits av idén att framhäva eller särprägla filmmediets attraktionskraft. I samma veva faller dystopin platt, manusförfattarnas rudimentära soppa blir varken isande eller bitande. The Circle gör tyvärr inte mycket för att rivalisera skenet från varken mobiler, paddor eller laptopskärmar.
