I The Brink får vi följa Breitbart News-grundaren Steve Bannon från det att han sparkas från jobbet som Donald Trumps chefsstrateg hösten 2017. Regissören Alison Klayman är en fluga på väggen som genom berättelsen om Bannon vill sammanfatta två års politiska stridigheter i både USA och Europa. Det är ett ambitiöst projekt som inte riktigt håller hela vägen, och ibland tycks Klayman enbart predika till en kör av New York Times-prenumererande nyhetsnarkomaner. Men dokumentären är intressant, även för den som tröttnat på Trumpkarusellen, när den blottlägger Bannons inre motsättningar.
Alla som är något inom alt right-falangen har åtminstone en biroll i The Brink, och tempot hålls högt. Till och med Kent Ekeroth gör ett minnesvärt gästspel, som nervös och något malplacerad middagsgäst vid vuxenbordet i Washington DC. Bannons politiska ambitioner sträcker sig nämligen långt bortom USA:s landsgränser: Hans slutgiltiga mål är att skapa en populistisk agenda som förenar högerspöken världen över. Dokumentären blir därför en sorts best-of-kompilation av två års politiska förvecklingar på båda sidor av Atlanten, från amerikanskt kongressval och Roy Moore-skandal till det kommande EU-valet. Stundtals gör greppet att The Brink blir fragmenterad, och Klayman hade kunnat låta huvudpersonen förbli filmens fokus.
Steve Bannon framstår ibland som en karikatyr av en man som åsidosätter privatliv för en högre politisk mission. Han lever för politiken och gömmer sitt inre liv bakom en sarkastisk image, och det är synd att dokumentären inte avtäcker mer i det avseendet. För när Bannon inte är på möten med världsledare är han en man som sitter ensam på sitt hotellrum och klottrar bilden av en världskarta i dagstidningens marginaler, muttrandes för sig själv: “It’s the new axis, just like in the 1930:s. Why is no one but Steve Bannon talking about this?”. Då framträder han inte enbart som retorisk begåvad opinionsbildare, utan också som den åldrade konspirationsteoretiker han är.
