Den som i alla fall ytligt bekantat sig med wuxia som filmgenre tänker nog genast på hjältesagor med fjäderlätta slagskämpar som trotsar gravitationen i balettliknande koreografier. För en västerländsk publik utgör nog Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon det mest välkända exemplet.
Men när Hou Hsiao-Hsien i våras tog hem regipriset i Cannes var det med en wuxiafilm som hellre dröjer sig kvar vid natursköna omgivningar än graciösa slagsmål. Ibland utspelar sig kampsportandet helt ur bild och andra gånger hålls publiken på ett avstånd som endast låter oss ana tumulten genom gröna lövverk. Det är alltigenom vackert, men mer actionstörstande biobesökare bör förbereda sig på meditativ snarare än hissnande akrobatik.
Lönnmördaren Yinniangs (Shu Qi) läromästare skickar henne för att mörda sin kusin Tian Ji’an (Chen Chang), en viktig politisk ledare i 800-talets Kina. Men Yinniang, som i sin barndom var trolovad till Tian, tvekar inför uppdraget. Hon avvaktar och övervakar, rör sig tålmodigt i skuggorna och ger sig till känna bara när hon vill.
Bildmässigt är The Assassin närapå fulländad. En kortare sekvens undantagen nyttjas det närmast obsoleta formatet 1.37:1, det mer kvadratiska bildutsnitt yngre läsare kanske främst förknippar med gamla tjockteves. Fantastiska bildkompositioner avlöser varandra i ett stilla arthouse-lunk som säkerligen ska spegla Yinniangs tvekan och eftertanke men som stundom frestar på koncentrationen, varför det ibland är svårt att hänga med i det politiska rävspel i vilket hon är en bricka. Resultatet blir att Hou spenderar sitt behärskade bildberättande på en berättelse som i slutänden kräver Yinniangs stoiska tålamod också av publiken.
